Konstens systematiska fattigdom

Konstnärerna är en yrkesgrupp med en allvarlig försörjningsproblematik. I samhället anses konst ofta vara en lyx, ett oviktigt överflöd. Eftersom man förmodas bli konstnär av ett brinnande intresse – vissa anser fortfarande att det ska vara ett kall – är det svårt att argumentera i ekonomiska termer. Det är något av ett tabu. Man ska inte göra konst för att tjäna pengar och alla unga konstnärer borde känna till att de väljer fattigdom (hur illa det faktiskt ser ut är ingenting konsthögskolorna informerar om vid antagningarna).

Om man trots allt som konstnär börjar prata om den svåra ekonomin för yrkesutövarna bevisar det att man tillhör förlorarna. Argumentet blir ofta att ”det är bara att göra bra konst, så klarar man sig alltid”. Den som kommer med ett sådant argument säger att 90% av Sveriges yrkesutövande konstnärer gör dålig konst. Om detta är sant bör statens anslag till konsthögskolor och förberedande skolor kraftigt ifrågasättas.

Är det däremot sant att en ambitiös, heltidsarbetande yrkeskonstnär som gör bra konst bara i undantagsfall kan tjäna mer än kaffepengar på sitt skapande, så ligger problemet någon annanstans. All personal som jobbar administrativt på statliga/kommunala konstinstitutioner, konsthallar och museer får betalt för sitt arbete. Konstnärerna som fyller utställningarna med innehåll och ger administratörerna arbete får inte betalt. Har politikerna tänkt fel, eller har konstnärerna sig själva att skylla? När ställde konstnärerna senast några riktiga krav? Har någon hört talas om strejkande konstnärer?

Kända konstnärer ställer ut på Moderna Museet nästan gratis eftersom det förbättrar deras varumärke, höjer priset på deras konst, ger dem stipendier från statliga Konstnärsnämnden. Mindre kända konstnärer ställer ut gratis på mindre konsthallar runt landet, eftersom det är deras chans och kanske ger dem en skjuts i karriären. Kulturhuset tillfrågar Konstfackstudenter om de vill ställa ut gratis på deras sommarterrass – det finns tyvärr ingen budget utan bara en finfin möjlighet. En yrkesgrupp utan solidaritet är dömd att utnyttjas av samhället och dess institutioner. Konstnärerna är bra på att anlägga ett kritiskt perspektiv på samhället, men oförmögna att organisera sig eller föra en konstruktiv diskussion om de egna yrkesvillkoren.

De konstnärer som väl tjänar en slant hamnar ofta utanför trygghetssystemen. Konstnärsnämndens arbetsstipendier ger varken sjukförsäkring eller pension. De ekonomiska problemen är genomgripande och gäller nästan alla svenska konstnärer. Även de som tjänar allra mest har i jämförelse med andra utbildade yrkesgrupper mycket låga löner. Också om man jämför med andra konstnärliga yrkesgrupper tjänar konstnärer klart minst. Detta trots att konstnärer har bland de längsta utbildningarna – ofta cirka åtta år inklusive de förberedande skolor som krävs för att komma in på konsthögskolorna. Konstfacks nyutexaminerade konstnärer är i genomsnitt 31,5 år gamla. Livsinkomsten blir mikroskopisk.

Det finns ingen anledning att tro att systemet kommer att förändras av sig själv. Om en förändring ska till måste den komma från konstnärerna. De måste gå samman och kräva en förändring, helst med stöd av alla som är verksamma inom fältet och kanske även andra yrkesgrupper som befinner sig i en liknande situation. Samhället måste svara på frågan om de yrkesarbetande konstnärerna behövs. Om svaret blir ja måste de ekonomiska strukturerna förändras radikalt. Dagens situation är ovärdig ett samhälle som vill ha och behöver ett levande kulturliv.