Konstnärerna utgör spetsen av F-skatt-proletariatet
Enligt såväl statliga utredningar (t ex SOU 1997:190, som går att ladda ner på regeringens hemsida) som KRO:s undersökning "En konst att leva" (från 1998, som går att ladda ner från Konstnärsnämndens hemsida, under rubriken Om konstnärernas villkor) har bildkonstnärerna inkomster på omkring 8000 kronor i månaden (!) - före skatt. Endast en bråkdel av dessa intäkter kommer från den konstnärliga verksamheten. Bildkonstnärerna är tillsammans med formkonstnärerna den i särklass sämst tjänande utbildade yrkesgruppen i samhället.
På ett sätt kan man tycka att konstnärer är priviligerade skattemässigt, i och med att de kan göra ganska generösa avdrag i deklarationen. Att frilansa blir allt vanligare inom fler och fler yrkeskårer, fasta anställningar försvinner tillförmån för frilansande och andra osäkra anställningsformer. Tyvärr har frilansarna haft svårt att hävda sig på en allt tuffare arbetsmarknad och kanske har man också inom gruppen räknat fel när det gäller ersättningsnivåerna. Konsekvensen av att knappt ha någon taxerad inkomst blir att man hamnar utanför tygghetssystemen - sjukförsäkring, föräldrapenning, pension mm. Så länge man är ung, frisk och barnfri kan man kanske klara sig på mycket små inkomster. När man däremot blir sjuk, får barn eller slutligen blir gammal ser det värre ut. Då har konstnärerna, som det ser ut idag, ingenting att falla tillbaka på.
För konstnärerna har situationen inte förvärrats på något avgörande sätt på senare tid. Det nya är att allt fler yrkesgrupper hamnar i samma fälla. Fortfarande utgör dock konstnärerna den absoluta botten i detta nya F-skatt-proletariatet. Vi har det allra sämst! (Om man tycker att det gör situationen mer pikant kan man ju nämna att konstnärerna har bland de längsta utbildningarna av alla yrkesgrupper.) Därför blir det extra intressant att fokusera just på konstnärerna; det är i högsta grad motiverat. Att konstnärerna traditionellt sett är så dåliga på att organisera sig och ställa krav väcker frågor. Är det möjligt att ändra på detta - kan konstnärer faktiskt samarbeta? Skulle bildkonstnärerna t o m kunna gå före i en kamp för frilansande kulturarbetare och i förlängningen för hela F-skatt-gruppen?
På ett sätt kan man tycka att konstnärer är priviligerade skattemässigt, i och med att de kan göra ganska generösa avdrag i deklarationen. Att frilansa blir allt vanligare inom fler och fler yrkeskårer, fasta anställningar försvinner tillförmån för frilansande och andra osäkra anställningsformer. Tyvärr har frilansarna haft svårt att hävda sig på en allt tuffare arbetsmarknad och kanske har man också inom gruppen räknat fel när det gäller ersättningsnivåerna. Konsekvensen av att knappt ha någon taxerad inkomst blir att man hamnar utanför tygghetssystemen - sjukförsäkring, föräldrapenning, pension mm. Så länge man är ung, frisk och barnfri kan man kanske klara sig på mycket små inkomster. När man däremot blir sjuk, får barn eller slutligen blir gammal ser det värre ut. Då har konstnärerna, som det ser ut idag, ingenting att falla tillbaka på.
För konstnärerna har situationen inte förvärrats på något avgörande sätt på senare tid. Det nya är att allt fler yrkesgrupper hamnar i samma fälla. Fortfarande utgör dock konstnärerna den absoluta botten i detta nya F-skatt-proletariatet. Vi har det allra sämst! (Om man tycker att det gör situationen mer pikant kan man ju nämna att konstnärerna har bland de längsta utbildningarna av alla yrkesgrupper.) Därför blir det extra intressant att fokusera just på konstnärerna; det är i högsta grad motiverat. Att konstnärerna traditionellt sett är så dåliga på att organisera sig och ställa krav väcker frågor. Är det möjligt att ändra på detta - kan konstnärer faktiskt samarbeta? Skulle bildkonstnärerna t o m kunna gå före i en kamp för frilansande kulturarbetare och i förlängningen för hela F-skatt-gruppen?
<< Home