Diskussion med Magnus Liistamo och Henrik Lindegren-Ericsson
Diskussion mellan Magnus Liistamo, vice ordförande IKK Stockholm, Henrik Lindegren-Ericsson, utbildningssamordnare Konstfack och Erik Krikortz om bland annat konstnärernas överlevnadsstrategier, mångfald och konsthögskolornas möjlighet att tillföra framtida yrkesutövare ny viktig kunskap. Diskussionen hölls på Konstfacks vårutställning. Vi kommer rakt in i diskussionen:
Henrik Lindegren-Ericsson:
Vi kan formulera oss ganska luddigt om konstens nytta. Vi kan vara övertygade om att det finns en produkt som har en nytta och ett värde. Vi kan tänka oss att det finns en marknad. Men vilken kunskap behöver vi, vilka förmågor, för att kunna sy ihop det här [och nå marknaden, min kommentar], så att det blir en regelbunden fakturering för den enskilda konstnären. För det är ju ändå det det handlar om. Eller löneutbetalningar. Men den kunskapen saknas, både i utbildningen och ”konstvärlden”. Man pratar inte om det.
HLE:
Vad är det vi ska ta betalt för? När det gäller relationell estetik kanske vi tycker att det är svårare att ta betalt. Men är det så? Jag tror att det skulle kunna vara enklare.
Magnus Liistamo:
Om man vill ha lön för ett projekt som tar en månad, så kan det till och med vara enklare att peka på.
HLE:
Problemet ligger inte i produkten, eller i systemet, utan i förmågan att möta andra system. Det är kunskap som saknas.
ML:
Du tror att man borde jobba med det på konsthögskolorna?
HLE:
Man måste det. Man måste arbeta med all kunskap som kan leda till att yrkesutövandet utvecklas och utkomsterna ökar. Man upplever ofta en total förlamning. Vad gör vi för fel? Nej, vi gör inget fel säger alla då. Det är bara dom som är dumma, tycker man kanske. Det borde flyttas hit mer pengar. Men när vi då letar efter felet så kan vi konstatera att nästa alla gör likadant. Konsthögskolorna i Sverige utbildar folk på samma sätt. Om det nu finns en brist i kunskapen, varför hittar då ingen av dessa fem konsthögskolor det felet?
Erik Krikortz:
Skulle det då vara en mer kommersiell konsthögskola, där man satsar mer på marknadsföring, att jobba på ett mer anpassat sätt?
HLE:
Då ska först i så fall identifiera problemet och komma fram till att konsthögskolan vi har idag är för okommersiell. Är det så? Jag tror inte att det är det som är problemet. Alla vill tjäna pengar, det är inte det som är bekymret. Problemet är att ingen har identifierat vad som gör en konstutbildning kommersiellt lyckad.
EK:
Jag vet inte om det skulle vara lösningen att konstnärerna lär sig mer marknadsföring. Något som jag definitivt tycker saknas är att man inte lär sig ställa krav, eller att organisera sig. Konstnärerna är oförmögna att gå samman som en grupp och ställa krav på att få betalt för det arbete man faktiskt utför.
HLE:
Men om man börjar med att identifiera den där förlamande ingrediensen som är problemet. Det vore svårt att säga att det t ex finns för lite elitism i konstbranschen. Är det att vi inte kan organisera oss? Då behövs kunskaper om hur man jobbar i organisationer. Ofta säger man att entreprenörskunskaper saknas. Men det kanske istället är så att vi saknar kunskaper om hur man jobbar i grupp.
EK:
Vi kanske inte har någondera.
ML:
Det är ju ett sätt att överleva som konstnär, att gå ihop i grupp och t ex bilda ett konstnärsdrivet galleri, för att lyfta upp andra konstnärer och sedan kanske komma fram själv också efter ett tag. Det kan man se på vårutställningarna, att det är få som jobbar tillsammans.
HLE:
Det där har varierat över tiden, men ofta är det som nu att man huvudsakligen jobbar ensam.
ML:
Jag tror att det finns en vilja och även en kunskap om hur man organiserar sig i Konst-Sverige idag.
HLE:
Men den delen är en väldigt liten del av utbildningarna.
ML:
Absolut. Men det finns folk som går samman och gör saker ihop.
HLE:
Problemet i diskussionen är att man ofta frågar sig var man kan hitta nya pengar att föra in i systemet, men sällan ställer sig frågan var vi kan hitta ny kunskap som gör oss bättre. Finns det kanske någon annan som kan ge oss den kunskapen.
ML:
Alla har ju sin strategi för att överleva.
HLE:
Och sedan råkar den strategin vara samma för alla...
ML:
Precis. Sedan tror jag att man håller ganska hårt på sin strategi.
HLE:
Jag skulle vilja säga att den strategin är väldigt kommersiell, att den handlar mycket om varumärken och väldigt lite om kollektiva idéer. Eller om kunskapsbyggande, eller kunskapsutbyte. Det är få kollektiv eller nätverk som jobbar med kunskapsutbyte utåt.
HLE:
Det är svårt för konsthögskolan att påverka hur mycket pengar som finns i systemet, men däremot kan man styra vilka kunskaper nästa generation konstnärer har.
EK:
Eftersom konstbranschen är så oerhört liten tror jag att det blir viktigare att man kan organisera sig. Om man ser att branschen bygger på elitism kanske man borde hitta stategier för att motverka detta.
HLE:
Men det finns ju KRO och IKK.
EK:
Ja, men KRO har ju hittills varit en ganska ineffektiv organisation.
HLE:
KRO har jobbat ganska ensidigt. Om man jämför KRO med Teaterförbundet har de främst jobbat med att utöka stödet till konstnärerna.
ML:
Jag tror att KRO fortfarande lever lite på meriten att de gjort ”nånting” och att de verkligen började på noll. Man kan ju ta nästa steg nu.
EK:
Det finns en trend att man ska samarbeta inom konstnären. Allt ska stämplas som samarbeten, trots att ömsesidigheten ofta saknas. Det blir ett ord som inte betyder något. I själva verket finns det väldigt få samarbeten.
ML:
Jag tycker ändå att det finns grupper som är bra organiserade. Även en mindre ateljéförening kan ha en bra organisation.
HLE:
Jag tolkar det som att Erik menar att man sällan organiserar sig runt strategier, större idéer, eller kunskapsutbyte. Utan det är snarare mer materiella saker – som kollektivverkstäder och ateljéföreningar – produktionsmedlen. Men om vi skulle samarbeta mer omkring själva produkten. Vad är det vi ska tillverka? Det är en annan typ av samarbete, som vi konstnärer inte är så välutbildade i. Vi utbildar våra studenter mycket i att inhämta kunskap. Men att sprida den vidare är vi sämre på.
ML:
Men då finns ju curatorn... som också utbildas på Konstfack.
EK:
Konststudenterna kanske borde lära sig hur man presenterar ett projekt? Det borde kanske finnas en kurs för det.
HLE:
Videopresentationerna på Konstfacks vårutställnings hemsida är ett exempel på hur dåliga vi är på det. Har ni sett dem? Det är en massa små rutor med personer man inte ser. När man klickar på en så kommer en film upp. Jag satt hemma och tänkte att jag ger dem 10-15 sekunder var. Inte en enda lyckades fånga mitt intresse. Jag får inte reda på vad de håller på med under de första sekunderna. Inte heller i de filmer jag tittade igenom helt fick jag reda på det.
EK:
Man kanske borde lära sig dramaturgi, hur man bygger upp en presentation, hur man presenterar sitt arbete mot olika målgrupper med växlande kunskaper? Jag träffade en kille från Berghs reklamskola och frågade vad de lär sig. Han sa att de lär sig att pitcha. Det är kanske något vi också borde kunna!
HLE:
Man måste våga säga vad det är man gör. Och vad som är unikt med det. Man måste våga säga sin produkts namn, men det gör de inte [i presentationsfilmerna på vårutställningens hemsida]. Möjligtvis något vagt om att ”jag har arbetat utifrån...”, eller ”det började med att...”.
HLE:
Jag gick på en kurs i mediehantering. Där sa lärarna att om man inte skriver i första raden vad som är grejen, så tappar mottagaren intresset. Vi börjar ofta med att prata om bakgrunden. Väldigt sällan säger man att ”det här är grejen” med det här verket. Om man som mottagare inte får den informationen i de första tre meningarna så tröttnar man och tänker att det här är inte till mig, utan till någon annan som förstår.
HLE:
Det är något man borde ha lärt sig under en femårig utbildning.
ML:
Det ser ju inte likadant ut överallt. I USA är de ju t ex bättre på att presentera sig och sitt arbete.
HLE:
Ja, det handlar ju inte om att man inte skulle kunna lära sig det.
ML:
Men varför plockar man inte in den där lilla kursen då?
HLE:
Precis! Ta in någon från Berghs som kan det där. Eller det finns säkert folk här som också kan det. Men vi pratar inte om det.
EK:
Nu blir det ju så att vissa på ett ”naturligt sätt” är bra på att presentera sitt arbete, medan andra inte har en aning om hur man gör, vilket ger dem ett stort handikapp.
HLE:
Jag har ofta hört uttalanden om att ”den där kan bara snacka”, eller ”det är ett väldigt bra arbete [trots att man inte begriper vad det handlar om]”. Och att man försvarar att någon inte kan förklara sitt arbete, som att det vore något fint.
HLE:
Det är ju också välkomnande, det är en demokratifråga att kunna prata så att de som betalar förstår, att de får något utbyte av det. Om vi har en kunskap, så hjälper det inte om vi är hemliga med den kunskapen. Om du har en värdering, säg vad den är! Ut med dina åsikter!
ML:
Om man jämför med mjukvaruutveckling. IBM har flyttat ut utvecklingen av sina program utanför brandväggarna. På så sätt får folk kunskapen, men kan även vara med och ge mer kunskap. Det är självklart bra för hela utvecklingen. Det borde kunna fungera på samma sätt inom konsten.
HLE:
Jag tror att man lär sig presentera sitt arbete genom att göra det oftare. Högskolan måste lära sig att höja den kunskapsnivån. Man ska inte längre dela upp det som nu och säga att ”det var bra det där, men det var dåligt presenterat”. Då gör man alla en otjänst. För att få soppan att smaka väl behöver man alla ingredienserna. Då funkar det inte att slänga i något äckligt på slutet.
HLE:
Problemen beror på den förbaskade processorienteringen.
EK:
Det där har jag ofta reagerat på, att man ofta pratar om en fantastisk bakgrund till ett konstverk, en lika fantastisk process, en tårdrypande personlig historia, men sedan är verket i sig helt intetsägande. Ibland kommer dåliga verk fram på just det sättet, vilket knappast gynnar konstscenen.
HLE:
Det där tror jag inte riktigt på. Det är klart att man kan förpacka skit snyggt. Men är det då fortfarande skit? Då har du ju gett den ett värde.
EK:
Visst kan diskussionen ge sitt till verket. Men den ”vanliga besökaren” på utställningen kanske inte förstår.
[...]
HLE:
För att återgå till problemet med att överleva i arbetslivet efter utbildningen. Faktum är ju att arbetslösheten är stor, särskilt de första åren efter utbildningen. Med tanke på hur liten del den utgör idag, är det inget problem att bygga ut inslaget av karriärplanering.
EK:
Jag tror inte att någon av Konstfacks avgångselever från institutionen för konst känner till siffrorna för hur arbetsmarkanden ser ut efter skolan. Det är kanske något man borde veta.
ML:
Man kan lära sig att pitcha för sina projekt, men man kan också lära sig vilka pengar som finns idag och hur man söker dem.
HLE:
Fast jag vill inte att man lägger till en sån kurs. Om det ska finnas med borde det vara integrerat i hela utbildningen. Om du gör en projektbeskrivning för ett självständigt arbete kan du först bestämma var det börjar och slutar. Det är en bra utgångspunkt. Sedan har man förhoppningsvis några mål med projektet. Man bör dessutom berätta om hur man vill presentera det för andra och finansiera det. Om de kraven finns med och dessutom följer upp det med redovisningar... Utvärderingar ägnar vi oss väldigt lite åt.
HLE:
Vi startar projekten på ett bra sätt, men vi avslutar dem bedrövligt. Och när vi inte avslutar dem kallar vi dem processer! Och sedan vill vi inte störa processerna. Jag tror att man ska in och störa processerna och avsluta sina projekt. Sedan kan processen fortgå, men projektet är avslutat. Då övar man sig i att presentera projektet och synliggör också brister och vad man borde ha gjort annorlunda. I fall man inte kan finansiera projektet, utan måste använda sina studiemedel, så bör man i alla fall konstatera just detta – att man hade behövt jobba annorlunda om man redan var ute i arbetslivet. Men att i alla fall lärarna ställer frågan...
EK:
Men du tycker inte att man borde ha en kurs i ämnet?
HLE:
Det måste integreras i arbetet istället. Annars får vi uppdelningen i att ”nu gör vi konst och nu gör vi marknadsanpassat arbete”. Istället borde vi kalla allt för den ”konstnärliga verksamheten” och den inbegriper allt från kontakter med publik, kritiker, gallerister, curatorer... Det går inte att byta kavajer.
HLE:
Jag såg ett bra exempel på en projektbaserad utbildning, där man varje fredag var tvungen att sammanfatta vad man gjort under veckan. Det gjorde att man lärde sig att se vad man faktiskt gjort. Man kunde också läsa, och komma med synpunkter på, vad de andra skrivit och ta del av varandras problem och lösningar.
[...]
EK:
Men inom konstbranschen finns det ju ändå en viss summa pengar som bestäms via politiken.
HLE:
Men den summan förändras ju hela tiden.
HLE:
Nu kommer du ju med en ganska stark kritik mot hur det ser ut ekonomiskt. Du pratar ju mest om pengar. För ett tag sedan var fokus på mångfalden, att den nästan helt saknades inom kulturen.
EK:
Det hänger nog ihop tror jag.
HLE:
Utan tvekan. Det går inte bara dåligt för oss ekonomiskt, utan vi är även dåliga på jämställdhet och lika behandling. Argumentet är alltid att man inte vill sänka den konstnärliga nivån.
EK:
Det gynnar knappast konsten att alla kommer från samma bakgrund.
[...]
HLE:
Varför säger inte våra begåvade konst- och designstudenter mer vad de tycker? Det oroar mig mycket. De måste man övas i.
EK:
Det finns en tradition i att man inte ska platta till sina konstverk genom att förklara dem för mycket. Att de ska få vara så mångbottnade som de har potential till. Man ska heller inte vara så ”säljande” under utbildningen. Fokus ska ligga på ”djupare värden”.
HLE:
Det är de som är dåligt. Det måste gå att förena. Det är lika dåligt som att man inte tror sig kunna upprätthålla den konstnärliga kvaliteten och samtidigt ha lika många manliga och kvinnliga professorer. Om inte det går, så kan man inte heller samtidigt ha kvar alla de där många bottnarna i konsten. Om inställningen till konsten i samhället vore bättre skulle vi antagligen t ex få göra fler utsmyckningar. Mycket offentlig konst är så dåligt presenterad att inte ens jag förstår vad det handlar om. Det blir bara små ornament. Det finns ingen chans att gå vidare och läsa på vad verket handlar om.
ML:
Man kan ju koka korv för att finansiera sin konst också.
HLE:
Men vi kan ju inte utbilda folk i det också. Det får någon annan göra.
EK:
Jag tror att det finns en rädsla för att verka simpel, om man förklarar sin konst.
HLE:
Det är ju för att man inte kan! Man behöver inte förklara sin konst på ett enklare sätt, utan bara på ett BÄTTRE sätt.
EK:
Men det där med att koka korv. Som jag ser det är det ett resursslöseri med en utbildning på fem år, och dessförinnan nästan alltid förberedande skolning, om det ska utmynna i en arbetsmarknad som ser ut som den gör. Utbildningen är dyr för samhället, men framförallt investerar konststudenterna enormt mycket tid och resurser. Det känns som ett slöseri att konstnärernas kompetens sedan inte utnyttjas.
ML:
Det finns ju fler utbildningar med samma problem.
EK:
Men inte så långa och dyra. De utbildningarna är heller inte yrkesutbildningar.
HLE:
Det handlar även om att vi inte sprider oss tillräckligt. Det är inte alltid av ondo att de vi utbildar hamnar på lite udda ställen. De skulle t ex i högre utsträckning kunna hamna bland beslutsfattarna. Det kanske inte är så konstigt att systemet missgynnar oss. Ordföranden i Riksidrottsförbundet är nästan alltid en före detta elitidrottare, men så ser det inte ut inom konstens institutioner. Kulturministern är inte konstnär själv.
[...]
EK:
Om det ska vara så svårt att försörja sig inom yrket kommer inte mångfalden att bli nämnvärt större. Det finns inte tillräckligt med ekonomisk säkerhet för att någon från mindre ekonomiska förhållanden ska våga sig in i branschen, annat än i undantagsfall.
HLE:
Då borde man påverka vid rekryteringen.
EK:
Man borde väl även försöka påverka politiskt?
HLE:
Ja, men man skulle enkelt kunna ändra förfarandet vid nästa antagning. Då skulle man säga rakt ut vilka kriterier som gäller. De hemliga kriterier som vi har nu är bedrövliga. Man måste alltså känna någon som gått här för att kunna komma in, det krävs informell information.
HLE:
Sedan tycker jag man borde utöka klasserna.
ML:
Tänker du på en utslagsvariant då, att man tar in alla och sedan sorterar bort folk efterhand? Jag tycker att det är ett intressant system.
HLE:
Men inte så att det på förhand är bestämt hur många som ska klara sig. Utan det ska kunna vara så att hälften faller bort, men även att alla klarar sig. Då ska kraven också vara preciserade.
ML:
När jag läste i Holland fick vi ha en presentation två gånger per termin. Då kunde de säga att ”det här kanske inte var något för dig, vad tror du, ska du verkligen fortsätta?”. Om någon då slutade var det ingen som tyckte att det var konstigt. Det kanske fanns något annat de skulle jobba med.
HLE:
Då har man också plockat bort den där exklusiviteten på utbildningen. Det blir inte längre så att man när man väl kommit in på utbildningen håller sig kvar till varje pris.
EK:
Kanske kan man ha fått värdefulla kunskaper även efter bara ett år på konsthögskoleutbildningen.
HLE:
Då skulle nätverken dessutom bli svagare, vilket är mer produktivt och skapar tillväxt. Starka nätverk gör inte det, utan delar bara på resurserna som hela tiden är konstanta.
[...]
HLE:
Jag tror konstnärerna är dåliga på att precisera vad de vill när de säger att de vill ha mer konst i samhället. Vill man ha mer tavlor på väggarna, då säger man det. Om nu t ex KRO skulle vilja ha mer konst i skolorna måste man säga på vilket sätt. Man kan inte utgå från att alla förstår vad vi menar. Då kan man inte heller få folks pengar, om man inte säger vad man tänker ge i utbyte.
EK:
Just det här med entreprenörskap, marknadsföring, konkurrens är saker som jag gärna hade sett var mindre viktiga inom konsten. Men som tvärtom blir allt viktigare.
HLE:
Entreprenörerna är lika luddiga i sina försök att sälja sin verksamhet. Och det går lika dåligt för dem som för konstnärerna. Båda grupperna är uteslutande, vill ha det för eliten. Det finns ingen ambition för hög mångfald, varken på konsthögskolorna eller på Handelshögskolan. Om vi hade varit beredda på att släppa in alla i konstnärsgänget, då skulle folk vara positivare till oss. Det är vi inte. Vi är uteslutande. Mångfald är en av de absolut första åtgärder som borde göras. Man måste släppa in folk för att de ska vilja vara med. Det är samma sak med att konststudenterna är så gamla. Om vi vill ha yngre studenter och större mångfald, så måste vi utesluta någon [ur den homogena grupp som idag befolkar konsthögskolorna]. Det blir svårare att komma in på Konstfack när man är 28 år [och vit medelklass]. Så måste det vara, annars blir det ingen förändring.
HLE:
De som kommer in här och som sedan överlever, som vi premierar, är av ju av en speciell typ. De är t ex mer män än kvinnor. En gång i tiden var det bra att det såg ut på det viset – vi var i fas med samhället. Alla ville ha det på det sättet. Idag visar det att vi ligger efter. Och man vill inte satsa pengar på kulturinitiativ som är bakåtsträvande. Om ett lärosäte då gör på det här sättet [som Konstfack: ger mer stipendiepengar till de manliga studenterna] så ger det negativa signaler till de som sitter på pengarna.
Henrik Lindegren-Ericsson:
Vi kan formulera oss ganska luddigt om konstens nytta. Vi kan vara övertygade om att det finns en produkt som har en nytta och ett värde. Vi kan tänka oss att det finns en marknad. Men vilken kunskap behöver vi, vilka förmågor, för att kunna sy ihop det här [och nå marknaden, min kommentar], så att det blir en regelbunden fakturering för den enskilda konstnären. För det är ju ändå det det handlar om. Eller löneutbetalningar. Men den kunskapen saknas, både i utbildningen och ”konstvärlden”. Man pratar inte om det.
HLE:
Vad är det vi ska ta betalt för? När det gäller relationell estetik kanske vi tycker att det är svårare att ta betalt. Men är det så? Jag tror att det skulle kunna vara enklare.
Magnus Liistamo:
Om man vill ha lön för ett projekt som tar en månad, så kan det till och med vara enklare att peka på.
HLE:
Problemet ligger inte i produkten, eller i systemet, utan i förmågan att möta andra system. Det är kunskap som saknas.
ML:
Du tror att man borde jobba med det på konsthögskolorna?
HLE:
Man måste det. Man måste arbeta med all kunskap som kan leda till att yrkesutövandet utvecklas och utkomsterna ökar. Man upplever ofta en total förlamning. Vad gör vi för fel? Nej, vi gör inget fel säger alla då. Det är bara dom som är dumma, tycker man kanske. Det borde flyttas hit mer pengar. Men när vi då letar efter felet så kan vi konstatera att nästa alla gör likadant. Konsthögskolorna i Sverige utbildar folk på samma sätt. Om det nu finns en brist i kunskapen, varför hittar då ingen av dessa fem konsthögskolor det felet?
Erik Krikortz:
Skulle det då vara en mer kommersiell konsthögskola, där man satsar mer på marknadsföring, att jobba på ett mer anpassat sätt?
HLE:
Då ska först i så fall identifiera problemet och komma fram till att konsthögskolan vi har idag är för okommersiell. Är det så? Jag tror inte att det är det som är problemet. Alla vill tjäna pengar, det är inte det som är bekymret. Problemet är att ingen har identifierat vad som gör en konstutbildning kommersiellt lyckad.
EK:
Jag vet inte om det skulle vara lösningen att konstnärerna lär sig mer marknadsföring. Något som jag definitivt tycker saknas är att man inte lär sig ställa krav, eller att organisera sig. Konstnärerna är oförmögna att gå samman som en grupp och ställa krav på att få betalt för det arbete man faktiskt utför.
HLE:
Men om man börjar med att identifiera den där förlamande ingrediensen som är problemet. Det vore svårt att säga att det t ex finns för lite elitism i konstbranschen. Är det att vi inte kan organisera oss? Då behövs kunskaper om hur man jobbar i organisationer. Ofta säger man att entreprenörskunskaper saknas. Men det kanske istället är så att vi saknar kunskaper om hur man jobbar i grupp.
EK:
Vi kanske inte har någondera.
ML:
Det är ju ett sätt att överleva som konstnär, att gå ihop i grupp och t ex bilda ett konstnärsdrivet galleri, för att lyfta upp andra konstnärer och sedan kanske komma fram själv också efter ett tag. Det kan man se på vårutställningarna, att det är få som jobbar tillsammans.
HLE:
Det där har varierat över tiden, men ofta är det som nu att man huvudsakligen jobbar ensam.
ML:
Jag tror att det finns en vilja och även en kunskap om hur man organiserar sig i Konst-Sverige idag.
HLE:
Men den delen är en väldigt liten del av utbildningarna.
ML:
Absolut. Men det finns folk som går samman och gör saker ihop.
HLE:
Problemet i diskussionen är att man ofta frågar sig var man kan hitta nya pengar att föra in i systemet, men sällan ställer sig frågan var vi kan hitta ny kunskap som gör oss bättre. Finns det kanske någon annan som kan ge oss den kunskapen.
ML:
Alla har ju sin strategi för att överleva.
HLE:
Och sedan råkar den strategin vara samma för alla...
ML:
Precis. Sedan tror jag att man håller ganska hårt på sin strategi.
HLE:
Jag skulle vilja säga att den strategin är väldigt kommersiell, att den handlar mycket om varumärken och väldigt lite om kollektiva idéer. Eller om kunskapsbyggande, eller kunskapsutbyte. Det är få kollektiv eller nätverk som jobbar med kunskapsutbyte utåt.
HLE:
Det är svårt för konsthögskolan att påverka hur mycket pengar som finns i systemet, men däremot kan man styra vilka kunskaper nästa generation konstnärer har.
EK:
Eftersom konstbranschen är så oerhört liten tror jag att det blir viktigare att man kan organisera sig. Om man ser att branschen bygger på elitism kanske man borde hitta stategier för att motverka detta.
HLE:
Men det finns ju KRO och IKK.
EK:
Ja, men KRO har ju hittills varit en ganska ineffektiv organisation.
HLE:
KRO har jobbat ganska ensidigt. Om man jämför KRO med Teaterförbundet har de främst jobbat med att utöka stödet till konstnärerna.
ML:
Jag tror att KRO fortfarande lever lite på meriten att de gjort ”nånting” och att de verkligen började på noll. Man kan ju ta nästa steg nu.
EK:
Det finns en trend att man ska samarbeta inom konstnären. Allt ska stämplas som samarbeten, trots att ömsesidigheten ofta saknas. Det blir ett ord som inte betyder något. I själva verket finns det väldigt få samarbeten.
ML:
Jag tycker ändå att det finns grupper som är bra organiserade. Även en mindre ateljéförening kan ha en bra organisation.
HLE:
Jag tolkar det som att Erik menar att man sällan organiserar sig runt strategier, större idéer, eller kunskapsutbyte. Utan det är snarare mer materiella saker – som kollektivverkstäder och ateljéföreningar – produktionsmedlen. Men om vi skulle samarbeta mer omkring själva produkten. Vad är det vi ska tillverka? Det är en annan typ av samarbete, som vi konstnärer inte är så välutbildade i. Vi utbildar våra studenter mycket i att inhämta kunskap. Men att sprida den vidare är vi sämre på.
ML:
Men då finns ju curatorn... som också utbildas på Konstfack.
EK:
Konststudenterna kanske borde lära sig hur man presenterar ett projekt? Det borde kanske finnas en kurs för det.
HLE:
Videopresentationerna på Konstfacks vårutställnings hemsida är ett exempel på hur dåliga vi är på det. Har ni sett dem? Det är en massa små rutor med personer man inte ser. När man klickar på en så kommer en film upp. Jag satt hemma och tänkte att jag ger dem 10-15 sekunder var. Inte en enda lyckades fånga mitt intresse. Jag får inte reda på vad de håller på med under de första sekunderna. Inte heller i de filmer jag tittade igenom helt fick jag reda på det.
EK:
Man kanske borde lära sig dramaturgi, hur man bygger upp en presentation, hur man presenterar sitt arbete mot olika målgrupper med växlande kunskaper? Jag träffade en kille från Berghs reklamskola och frågade vad de lär sig. Han sa att de lär sig att pitcha. Det är kanske något vi också borde kunna!
HLE:
Man måste våga säga vad det är man gör. Och vad som är unikt med det. Man måste våga säga sin produkts namn, men det gör de inte [i presentationsfilmerna på vårutställningens hemsida]. Möjligtvis något vagt om att ”jag har arbetat utifrån...”, eller ”det började med att...”.
HLE:
Jag gick på en kurs i mediehantering. Där sa lärarna att om man inte skriver i första raden vad som är grejen, så tappar mottagaren intresset. Vi börjar ofta med att prata om bakgrunden. Väldigt sällan säger man att ”det här är grejen” med det här verket. Om man som mottagare inte får den informationen i de första tre meningarna så tröttnar man och tänker att det här är inte till mig, utan till någon annan som förstår.
HLE:
Det är något man borde ha lärt sig under en femårig utbildning.
ML:
Det ser ju inte likadant ut överallt. I USA är de ju t ex bättre på att presentera sig och sitt arbete.
HLE:
Ja, det handlar ju inte om att man inte skulle kunna lära sig det.
ML:
Men varför plockar man inte in den där lilla kursen då?
HLE:
Precis! Ta in någon från Berghs som kan det där. Eller det finns säkert folk här som också kan det. Men vi pratar inte om det.
EK:
Nu blir det ju så att vissa på ett ”naturligt sätt” är bra på att presentera sitt arbete, medan andra inte har en aning om hur man gör, vilket ger dem ett stort handikapp.
HLE:
Jag har ofta hört uttalanden om att ”den där kan bara snacka”, eller ”det är ett väldigt bra arbete [trots att man inte begriper vad det handlar om]”. Och att man försvarar att någon inte kan förklara sitt arbete, som att det vore något fint.
HLE:
Det är ju också välkomnande, det är en demokratifråga att kunna prata så att de som betalar förstår, att de får något utbyte av det. Om vi har en kunskap, så hjälper det inte om vi är hemliga med den kunskapen. Om du har en värdering, säg vad den är! Ut med dina åsikter!
ML:
Om man jämför med mjukvaruutveckling. IBM har flyttat ut utvecklingen av sina program utanför brandväggarna. På så sätt får folk kunskapen, men kan även vara med och ge mer kunskap. Det är självklart bra för hela utvecklingen. Det borde kunna fungera på samma sätt inom konsten.
HLE:
Jag tror att man lär sig presentera sitt arbete genom att göra det oftare. Högskolan måste lära sig att höja den kunskapsnivån. Man ska inte längre dela upp det som nu och säga att ”det var bra det där, men det var dåligt presenterat”. Då gör man alla en otjänst. För att få soppan att smaka väl behöver man alla ingredienserna. Då funkar det inte att slänga i något äckligt på slutet.
HLE:
Problemen beror på den förbaskade processorienteringen.
EK:
Det där har jag ofta reagerat på, att man ofta pratar om en fantastisk bakgrund till ett konstverk, en lika fantastisk process, en tårdrypande personlig historia, men sedan är verket i sig helt intetsägande. Ibland kommer dåliga verk fram på just det sättet, vilket knappast gynnar konstscenen.
HLE:
Det där tror jag inte riktigt på. Det är klart att man kan förpacka skit snyggt. Men är det då fortfarande skit? Då har du ju gett den ett värde.
EK:
Visst kan diskussionen ge sitt till verket. Men den ”vanliga besökaren” på utställningen kanske inte förstår.
[...]
HLE:
För att återgå till problemet med att överleva i arbetslivet efter utbildningen. Faktum är ju att arbetslösheten är stor, särskilt de första åren efter utbildningen. Med tanke på hur liten del den utgör idag, är det inget problem att bygga ut inslaget av karriärplanering.
EK:
Jag tror inte att någon av Konstfacks avgångselever från institutionen för konst känner till siffrorna för hur arbetsmarkanden ser ut efter skolan. Det är kanske något man borde veta.
ML:
Man kan lära sig att pitcha för sina projekt, men man kan också lära sig vilka pengar som finns idag och hur man söker dem.
HLE:
Fast jag vill inte att man lägger till en sån kurs. Om det ska finnas med borde det vara integrerat i hela utbildningen. Om du gör en projektbeskrivning för ett självständigt arbete kan du först bestämma var det börjar och slutar. Det är en bra utgångspunkt. Sedan har man förhoppningsvis några mål med projektet. Man bör dessutom berätta om hur man vill presentera det för andra och finansiera det. Om de kraven finns med och dessutom följer upp det med redovisningar... Utvärderingar ägnar vi oss väldigt lite åt.
HLE:
Vi startar projekten på ett bra sätt, men vi avslutar dem bedrövligt. Och när vi inte avslutar dem kallar vi dem processer! Och sedan vill vi inte störa processerna. Jag tror att man ska in och störa processerna och avsluta sina projekt. Sedan kan processen fortgå, men projektet är avslutat. Då övar man sig i att presentera projektet och synliggör också brister och vad man borde ha gjort annorlunda. I fall man inte kan finansiera projektet, utan måste använda sina studiemedel, så bör man i alla fall konstatera just detta – att man hade behövt jobba annorlunda om man redan var ute i arbetslivet. Men att i alla fall lärarna ställer frågan...
EK:
Men du tycker inte att man borde ha en kurs i ämnet?
HLE:
Det måste integreras i arbetet istället. Annars får vi uppdelningen i att ”nu gör vi konst och nu gör vi marknadsanpassat arbete”. Istället borde vi kalla allt för den ”konstnärliga verksamheten” och den inbegriper allt från kontakter med publik, kritiker, gallerister, curatorer... Det går inte att byta kavajer.
HLE:
Jag såg ett bra exempel på en projektbaserad utbildning, där man varje fredag var tvungen att sammanfatta vad man gjort under veckan. Det gjorde att man lärde sig att se vad man faktiskt gjort. Man kunde också läsa, och komma med synpunkter på, vad de andra skrivit och ta del av varandras problem och lösningar.
[...]
EK:
Men inom konstbranschen finns det ju ändå en viss summa pengar som bestäms via politiken.
HLE:
Men den summan förändras ju hela tiden.
HLE:
Nu kommer du ju med en ganska stark kritik mot hur det ser ut ekonomiskt. Du pratar ju mest om pengar. För ett tag sedan var fokus på mångfalden, att den nästan helt saknades inom kulturen.
EK:
Det hänger nog ihop tror jag.
HLE:
Utan tvekan. Det går inte bara dåligt för oss ekonomiskt, utan vi är även dåliga på jämställdhet och lika behandling. Argumentet är alltid att man inte vill sänka den konstnärliga nivån.
EK:
Det gynnar knappast konsten att alla kommer från samma bakgrund.
[...]
HLE:
Varför säger inte våra begåvade konst- och designstudenter mer vad de tycker? Det oroar mig mycket. De måste man övas i.
EK:
Det finns en tradition i att man inte ska platta till sina konstverk genom att förklara dem för mycket. Att de ska få vara så mångbottnade som de har potential till. Man ska heller inte vara så ”säljande” under utbildningen. Fokus ska ligga på ”djupare värden”.
HLE:
Det är de som är dåligt. Det måste gå att förena. Det är lika dåligt som att man inte tror sig kunna upprätthålla den konstnärliga kvaliteten och samtidigt ha lika många manliga och kvinnliga professorer. Om inte det går, så kan man inte heller samtidigt ha kvar alla de där många bottnarna i konsten. Om inställningen till konsten i samhället vore bättre skulle vi antagligen t ex få göra fler utsmyckningar. Mycket offentlig konst är så dåligt presenterad att inte ens jag förstår vad det handlar om. Det blir bara små ornament. Det finns ingen chans att gå vidare och läsa på vad verket handlar om.
ML:
Man kan ju koka korv för att finansiera sin konst också.
HLE:
Men vi kan ju inte utbilda folk i det också. Det får någon annan göra.
EK:
Jag tror att det finns en rädsla för att verka simpel, om man förklarar sin konst.
HLE:
Det är ju för att man inte kan! Man behöver inte förklara sin konst på ett enklare sätt, utan bara på ett BÄTTRE sätt.
EK:
Men det där med att koka korv. Som jag ser det är det ett resursslöseri med en utbildning på fem år, och dessförinnan nästan alltid förberedande skolning, om det ska utmynna i en arbetsmarknad som ser ut som den gör. Utbildningen är dyr för samhället, men framförallt investerar konststudenterna enormt mycket tid och resurser. Det känns som ett slöseri att konstnärernas kompetens sedan inte utnyttjas.
ML:
Det finns ju fler utbildningar med samma problem.
EK:
Men inte så långa och dyra. De utbildningarna är heller inte yrkesutbildningar.
HLE:
Det handlar även om att vi inte sprider oss tillräckligt. Det är inte alltid av ondo att de vi utbildar hamnar på lite udda ställen. De skulle t ex i högre utsträckning kunna hamna bland beslutsfattarna. Det kanske inte är så konstigt att systemet missgynnar oss. Ordföranden i Riksidrottsförbundet är nästan alltid en före detta elitidrottare, men så ser det inte ut inom konstens institutioner. Kulturministern är inte konstnär själv.
[...]
EK:
Om det ska vara så svårt att försörja sig inom yrket kommer inte mångfalden att bli nämnvärt större. Det finns inte tillräckligt med ekonomisk säkerhet för att någon från mindre ekonomiska förhållanden ska våga sig in i branschen, annat än i undantagsfall.
HLE:
Då borde man påverka vid rekryteringen.
EK:
Man borde väl även försöka påverka politiskt?
HLE:
Ja, men man skulle enkelt kunna ändra förfarandet vid nästa antagning. Då skulle man säga rakt ut vilka kriterier som gäller. De hemliga kriterier som vi har nu är bedrövliga. Man måste alltså känna någon som gått här för att kunna komma in, det krävs informell information.
HLE:
Sedan tycker jag man borde utöka klasserna.
ML:
Tänker du på en utslagsvariant då, att man tar in alla och sedan sorterar bort folk efterhand? Jag tycker att det är ett intressant system.
HLE:
Men inte så att det på förhand är bestämt hur många som ska klara sig. Utan det ska kunna vara så att hälften faller bort, men även att alla klarar sig. Då ska kraven också vara preciserade.
ML:
När jag läste i Holland fick vi ha en presentation två gånger per termin. Då kunde de säga att ”det här kanske inte var något för dig, vad tror du, ska du verkligen fortsätta?”. Om någon då slutade var det ingen som tyckte att det var konstigt. Det kanske fanns något annat de skulle jobba med.
HLE:
Då har man också plockat bort den där exklusiviteten på utbildningen. Det blir inte längre så att man när man väl kommit in på utbildningen håller sig kvar till varje pris.
EK:
Kanske kan man ha fått värdefulla kunskaper även efter bara ett år på konsthögskoleutbildningen.
HLE:
Då skulle nätverken dessutom bli svagare, vilket är mer produktivt och skapar tillväxt. Starka nätverk gör inte det, utan delar bara på resurserna som hela tiden är konstanta.
[...]
HLE:
Jag tror konstnärerna är dåliga på att precisera vad de vill när de säger att de vill ha mer konst i samhället. Vill man ha mer tavlor på väggarna, då säger man det. Om nu t ex KRO skulle vilja ha mer konst i skolorna måste man säga på vilket sätt. Man kan inte utgå från att alla förstår vad vi menar. Då kan man inte heller få folks pengar, om man inte säger vad man tänker ge i utbyte.
EK:
Just det här med entreprenörskap, marknadsföring, konkurrens är saker som jag gärna hade sett var mindre viktiga inom konsten. Men som tvärtom blir allt viktigare.
HLE:
Entreprenörerna är lika luddiga i sina försök att sälja sin verksamhet. Och det går lika dåligt för dem som för konstnärerna. Båda grupperna är uteslutande, vill ha det för eliten. Det finns ingen ambition för hög mångfald, varken på konsthögskolorna eller på Handelshögskolan. Om vi hade varit beredda på att släppa in alla i konstnärsgänget, då skulle folk vara positivare till oss. Det är vi inte. Vi är uteslutande. Mångfald är en av de absolut första åtgärder som borde göras. Man måste släppa in folk för att de ska vilja vara med. Det är samma sak med att konststudenterna är så gamla. Om vi vill ha yngre studenter och större mångfald, så måste vi utesluta någon [ur den homogena grupp som idag befolkar konsthögskolorna]. Det blir svårare att komma in på Konstfack när man är 28 år [och vit medelklass]. Så måste det vara, annars blir det ingen förändring.
HLE:
De som kommer in här och som sedan överlever, som vi premierar, är av ju av en speciell typ. De är t ex mer män än kvinnor. En gång i tiden var det bra att det såg ut på det viset – vi var i fas med samhället. Alla ville ha det på det sättet. Idag visar det att vi ligger efter. Och man vill inte satsa pengar på kulturinitiativ som är bakåtsträvande. Om ett lärosäte då gör på det här sättet [som Konstfack: ger mer stipendiepengar till de manliga studenterna] så ger det negativa signaler till de som sitter på pengarna.
posted by Erik Krikortz at torsdag, juli 13, 2006
