Kritik och konsekvenser

Oscar Guermouche frågar i sitt inlägg nedan om jag tycker att konsthallar med dålig ekonomi kan strunta i att betala konstnärerna. Nej, det tycker jag inte. Jag tycker att konsthallarna borde ta sitt ansvar och betala alla som arbetar med utställningarna. Med en sådan politik skulle många konsthallar tvingas skära ner på antalet utställningar. När detta sker tvingas stat och kommuner ta ställning till vilken omfattning man vill att verksamheten på konsthallarna bör ha. Skillnaden mellan konsthallarna och den här bloggen är att de förstnämnda överhuvudtaget har en budget. Konst som yrke har ingen budget. Bloggens budget delas alltså lika mellan skribenterna som det är idag. Varken jag eller någon annan får betalt. Tyvärr skulle man kanske kunna tillägga.

När jag själv inte fick betalt för att medverka vid Miljöpartiets kulturpolitiska debatt tyckte jag att det var principiellt tveksamt. Miljöpartiet har en budget på 11,7 miljoner för sin valkampanj, som debatten var en del av. När jag inte betalar medverkande skribenter på bloggen menar Oscar Guermouche att jag tummar på dessa principer. Guermouche tycker att alla konstnärsdrivna alternativ ska betala konstnärerna, om det sedan är ett litet alternativt galleri som bara går med förlust eller en nollbudgetblogg spelar ingen roll. Jag har inte någonsin hävdat detta som min princip. Oscar Guermouche och Dorinel Marc vill gärna tro detta.

Samtidigt som jag tycker att kritiken är absurd, så tar jag åt mig av den. Av bloggens läsare och användare hörs Guermouche och Marc mest. Jag vet inte om deras åsikter är representativa, men i brist på bättre kunskaper utgår jag från detta. Som en konsekvens kommer bloggen Konst som yrke i fortsättningen enbart att vara en sida där jag publicerar mina egna texter om konstnärernas yrkesvillkor. Kanske kan detta komma att ändras i framtiden. Vill någon på bloggens ekonomiska villkor ändå skriva ett eget inlägg eller en kommentar är detta välkommet.