Intervju med Föreningen JA!

Föreningen JA! väckte stor uppmärksamhet när de lanserade sitt JämställdhetsAvtal och riktade kritik mot flera större konstinstitutioner i samband med öppnandet av utställningen "Konstfeminism". Nedan följer en intervju med föreningen. Eftersom de av princip alltid talar med en röst och för tillfället är geografiskt utspridda fick intervjun göras via e-post.

Erik Krikortz: Varför är kulturen så dålig på jämställdhet? Är inte konstnärer och kulturarbetare moderna och progressiva människor?

Föreningen JA!: För det första, konsten kan inte skiljas från resten av samhället, det är inga vattentäta skott däremellan. Det är inte möjligt att praktisera en konst utan patriarkat och kapitalism i ett patriarkalt och kapitalistiskt samhälle.

Visst finns det kritiska och till och med radikala röster inom kulturen, och inom konsten har det konstruerats en modell där kritiska diskussioner kan föras, men bara som institutionell kritik, alltså utan att kopplas till verkliga handlingar och förändringar. Makthavare, både i och utanför konstområdet, tjänar på att det läget består så de kan behålla sina positioner. Konsten är till sin konstruktion borgerlig, på så vis att frågan om ifall konsten är tillgänglig och möjlig är beror på klassbakgrund.

Detta är några av orsakerna till att konstområdet fortfarande är ojämlikt.

EK: Förening JA! har fått en hel del uppmärksamhet i media. Är ni nöjda med ert genomslag så här långt?

FJA!: Vi har fått ett brett genomslag i media, från dagstidningar till samhällsmagasin och det har varit viktigt. Vi har haft/har möjlighet att skapa debatt med utgångspunkt i JämlikhetsAvtalet, lagstiftad kvotering och framförallt sätta ljus på begreppet "kvalitet". Målet är dock att Avtalet ingås av institutionerna. Så, det är bra med bred medial spridning, det är bara synd att flera personer har valt att tolka, vrida föreningen JA!s arbete till att vara något negativt.

EK: Ni presenterade jämställdhetsavtalet i en performance, vilket mötte kritik från vissa håll. Varför valde ni den formen? Nådde ni den effekt ni hade hoppats på?

FJA!: Vi har valt att presentera föreningen JA!s båda framträdanden som ”Presskonferens/Performance” och ”Paneldebatt/Performance”. Genom detta intar vi ganska tydligt oheligt två positioner; politikens och konstens. Vi vill undersöka maktstrukturer genom att iscensätta en maktsituationer. Vilket vi lyckades med. Vi vill få en verklig förändring.

Och vi har lyckats med att vara något mer än en radikal kaka till konstkaffet. Istället har vi genom vår metod; ”både och”, lyckats sprida diskussionen om ojämlikhetens status quo både inom och utanför konsten fält, genom att koppla utställningen ”Konstfeminism” till diskussionen om samhällets strukturella ojämlikheter.

Vi har fått kritik för att vi ”gömmer” oss bakom konsten, och på ett sätt ”utnyttjar” det som vi motsätter oss. I en intervju i Dagens Nyheter blir Barbro Werkmäster, initiativtagare till utställningen ”Konstfeminism”, ombedd att kommentera föreningen JA!s konstpraktik och svarar då: ”Deras undersökning höll inte måttet och att dessutom göra en presskonferens till en performance är att gömma sig bakom konsten. Jag kan inte diskutera med ett konstverk, om jag gör det så blir jag en del av konstverket och det vill jag inte.”

I detta citat blir det tydligt hur vi verkligen lyckades i vår vision att skapa en situation där konsten kräver ett tydligt deltagande och ett aktivt ställningstagande på samma sätt som samhället kräver vår delaktighet som samhällsmedborgare. Konsten är ett språkfält och vi med vår närvaro i konstens rum är alltid deltagare i verkens tillblivelse. Vad gäller effekten av ”Presskonferens/Performance” så hoppades vi verkligen att institutionerna skulle ta tillfället i akt och göra verklighet av sina vackra jämställdhetsintentioner och skriva under JämlikhetsAvtalet och på så sätt hjälpa sig själva i sin jämställdhetssträvan.

EK: Med hjälp av statistik visar ni på ojämställdheter på några större institutioner. Finns det anledning att göra en större landsomfattande kartläggning?

FJA!: När vi började vår undersökning av de institutioner som står bakom utställningen "Konstfeminism" så trodde vi att det skulle finnas tillräckligt med statistiskt underlag men vi hade fel, så det behövs absolut. På uppdrag av regeringen har det nyligen gjorts ett betänkande på scenkonstområdet, ”Plats på scen” och ett motsvarande på konstområdet vore på sin plats. Det blir ett väldigt detektivarbete i motvind eftersom många nog tycker det är pinsamt att visa sina dåliga siffror, men såklart helt nödvändigt! Dessutom, nu när vi har fått en kulturminister som inte vill ha någon statlig styrning, är det viktigare än någonsin att vi som är av annan åsikt arbetar vidare med att skapa opinion kring jämlikhets- och jämställdhetsfrågor och kräva en förändring.

EK: Hur tycker ni att Sveriges tre mest resursstarka konstinstitutioner Moderna Museet, Statens konstråd och Konstnärsnämnden/IASPIS klarar sig när det gäller jämställdheten?

FJA!: Vi har inte gjort någon kartläggning över dessa tre institutioner och som sagt så finns det i nuläget ingen övergripande skrivelse över jämställdheten inom dessa institutioner. Generellt ska sägas att det är svårt att hitta könsuppdelad statistik gällande svenska statliga och kommunala konstinstitutioner. Ofta blir man hänvisad till att räkna namn och kolla på den sparsamma information som finns på institutionernas hemsidor. Det skulle behövas tydligare och betydligt mer ambitiösa krav på återrapportering av jämställdhets- och jämlikhetsarbetet, dels genom krav på en väl genomförd könsuppdelad statistik och dels genom krav på en utförlig analys; "förklaring" på varför jämställdhetsmålen eventuellt inte uppnåtts. Men, som sagt finns inget skrivet om detta och vi, som ideell förening, har varken det åtagandet eller de ekonomiska möjligheterna att göra ett sånt kartläggande
 
EK: Vilka möjligheter finns det, utöver ett jämställdhetsavtal, att göra den svenska konstscenen mer jämställd /jämlik med avseende på kön, klass och etnicitet?

FJA!: Lagstiftad kvotering istället för en informell och därtill ett systemförändrande jämställdhetsarbete vilket innebär att bearbeta och förändra det normsystem som är utgångspunkten för den rådande merit- och kvalitetsvärderingen.

EK: Hänger den eftersatta jämlikheten på något sätt samman med konstens små ekonomiska resurser och konstnärernas låga löner generellt?

FJA!: Resurserna inom konstområdet är fördelade på liknande sätt som i övriga samhället, män tjänar mer än kvinnor över lag, därtill sköter kvinnor större delen av hemarbetet i de heterosexuella relationerna. En konsekvens p.g.a. de små resurserna inom konsten är att kvinnor inte har möjlighet att ägna sig åt sitt konstnärliga arbete i samma utsträckning som män. Men det är först och främst ett strukturellt problem som sedan leder till ojämlika ekonomiska förutsättningar för ett deltagande inom konstens fält.
 
EK: Hur kommer ni att driva arbetet med Föreningen JA! vidare?

FJA!: Utåt arbetar vi med att ha en röst och driva de debatter som startats genom vår presentation av föreningen JA! och Avtalet, om lagstiftad kvotering, begreppet kvalitet och politik inom konstområdet. Inåt diskuterar vi och jobbar med att värva och lyssna på våra medkonstnärer.

EK: Tack för intervjun!