Konstens ekonomi fortfarande ett tabu
"Konstens ekonomi fortfarande ett tabu"
(debattartikel publicerad i Konstnären #1, 2006 - tidningen kom ut i september 2006)
Konstnärerna är en yrkesgrupp med en allvarlig försörjningsproblematik. I samhället anses konst ofta vara en lyx och konstens ekonomi är därför fortfarande ett tabu. Man ska inte göra konst för att tjäna pengar heter det och unga konstnärer måste vara medvetna om att de väljer fattigdomen. Argumentet "Om man bara gör bra konst klarar man sig alltid!" ljuder som ett mantra bland konstvärldens makthavare, som ett försvar för den egna passiviteten. Det skulle implicera att 90-95% av Sveriges yrkesutövande konstnärer gör dålig konst. Är sanningen istället att ambitiösa och kvalificerade konstnärer bara i undantagsfall kan tjäna mer än kaffepengar på sitt skapande? Då ligger problemet någon annanstans.
All personal på offentliga konstinstitutioner, museer och konsthallar avlönas för sitt arbete. Konstnärerna som fyller utställningarna med innehåll får däremot knappt något betalt. Detta är ett gammalt men ännu relevant exempel. Kända konstnärer ställer ut på Moderna Museet för symboliska arvoden eftersom det förbättrar deras varumärke och ger dem stipendier från Konstnärsnämnden. Mindre etablerade konstnärer ställer ut gratis på mindre konsthallar och hoppas på en skjuts i karriären.
Är det då politikerna som tänkt fel, eller har konstnärerna också sig själva att skylla? När ställde konstnärerna senast några riktiga krav? Har någon hört talas om strejkande konstnärer? En yrkesgrupp utan inbördes solidaritet är dömd att utnyttjas av samhället och dess institutioner. Konstnärer är bra på att anlägga ett kritiskt perspektiv på samhället, men till synes oförmögna att organisera sig eller föra en konstruktiv diskussion om de egna yrkesvillkoren.
UNDER EXISTENSMINIMUM
Försörjningsproblematiken gäller nästan alla svenska konstnärer. Bildkonstnärerna tjänar mindre än alla andra konstnärliga yrkesgrupper – bara 8200 kronor i månaden enligt tillgänglig statistik (se t ex SOU 1997:190). Även de som tjänar allra mest har jämfört med andra utbildade yrkesgrupper extremt låga löner. Konstnärer som tjänar en slant hamnar dessutom ofta utanför trygghetssystemen. Arbetsstipendier ger liksom andra stipendier varken sjukförsäkring, föräldrapenning eller pension.
Dessa dystra förhållanden gäller trots att dagens konstnärer har bland de längsta utbildningarna. Nyutexaminerade yrkesutövare har ofta omkring åtta års eftergymnasial skolning, inklusive de förberedande skolor som vanligen behövs för att antas till konsthögskolan. Livsinkomsten blir mikroskopisk.
UPPDRAG: UPPLYSNING
Systemet kommer inte att förändras av sig självt. Om reformer ska till måste de utgå från konstnärerna. När P3:s kulturprogram Flipper i programmet "Den nye konstnären" frågar Leif Pagrotskys sakkunniga, Linda Zachrison, hur mycket en konstnär tjänar blir hon svaret skyldig. När reportern delger Zachrison statistiken tror hon inte att det är sant och börjar skratta nervöst. Siffrorna hon informerats om kommer från regeringens egna utredningar. Att Linda Zachrison som regeringens sakkunniga på konstområdet inte känner till dessa siffror är komiskt men samtidigt skrämmande. Det visar på vikten av att vi gång på gång påtalar förhållandena för politiker, tjänstemän, administratörer och allmänhet.
Om och om igen måste vi förklara hur omöjliga yrkesvillkoren är, för att slutligen kunna få gehör för våra krav. Men samtidigt som vi meddelar våra behov måste vi berätta vad vi kan bidra med. Konstnärer är dåliga på att presentera sitt arbete för utomstående. Vi vill ogärna förklara mångbottnade verk i förenklande termer. Men kanske krävs en öppnare hållning om vi vill ha omgivningens kärlek och ekonomiska stöd? Det finns även en demokratisk tanke i att göra konsten tillgänglig.
Konstnärerna bör hela tiden försöka hitta nya sätt att nå ut med sitt skapande. Om nya arbetsmetoder skapar nya möjligheter till försörjning är det utmärkt. Samtidigt måste vi kunna diskutera det arbete konstnärer faktiskt gör idag och hur det värderas ekonomiskt, vilka beroenden som finns och är önskvärda. Det är också på tiden att skrota romantiska ideal om "det ensamma geniet" och "den fattiga konstnären", som ännu lever kvar och sannolikt motverkar alla ambitioner att professionalisera yrket.
HAR KONSTEN IMAGEPROBLEM?
Konstbranschen är lika dålig som övriga delar av kulturen vad gäller mångfald och jämställdhet. Konstens makthavare är oftast män. I en undersökning som undertecknad gjorde på Konstfack i maj framkom att manliga studenter får 25% mer stipendiepengar än kvinnliga. Det är alltså inte bara Dramaten som har allvarliga problem med jämställdheten.
När det gäller mångfalden ser det ännu sämre ut. Konsthögskolorna antar nästan bara studenter med rötter i akademisk medelklass och överklass. En ovanligt lång utbildningsgång i kombination med usla inkomstutsikter kräver ekonomisk trygghetskänsla hos den sökande. Högskolorna skulle ändå kunna verka för en förändring genom att bredda kvalitetsbegreppet vid antagningarna samt ta in yngre studenter. Det är svårt att försvara värdet av en homogen och sluten konstscen, som ligger efter övriga samhället i arbetet för jämställdhet och mångfald.
En exklusiv skara konstnärer som har svårt att kommunicera sitt budskap till omvärlden vinner inga sympatier. Om vi kan öppna upp konstscenen, minska på prestigtänkandet och riva de mest fåfänga hierarkierna är mycket vunnet. Kontaktytorna mot samhället skulle vidgas, flödet av kunskaper och resurser öka – och konsten sannolikt bli mer relevant.
SOLIDARITET OCH STRATEGIER
Pia Kristoffersson, föräldraledig chef för Gävle Konstcentrum, sa under en paneldiskussion på Moderna Museet i maj att konstnärer som vill ställa krav borde vända sig direkt till konsthallarna. Kristoffersson menar att konsthallarna kan göra politik av sitt arbete, genom att t ex bara ordna två utställningar per år och istället betala konstnärerna för deras arbete. Med Kristofferssons uttalande blir det tydligt att det finns uppsatta inom konstvärlden som ser problematiken och dessutom gärna agerar för en förändring. Om det finns konsthallschefer som kan tänka sig att underminera konstens traditionella ekonomiska strukturer, finns det säkerligen även politiker och andra makthavare som med rätt information kan bevekas.
Konstnärerna måste gå samman och kräva en förändring, helst med stöd av alla som är verksamma inom fältet och andra yrkesgrupper som befinner sig i en liknande situation. Samhället måste svara på frågan om de yrkesarbetande konstnärerna behövs. Om svaret blir ja måste de ekonomiska strukturerna förändras radikalt. Dagens situation är ovärdig ett samhälle som vill ha och behöver ett levande kulturliv.
Erik Krikortz
(debattartikel publicerad i Konstnären #1, 2006 - tidningen kom ut i september 2006)
Konstnärerna är en yrkesgrupp med en allvarlig försörjningsproblematik. I samhället anses konst ofta vara en lyx och konstens ekonomi är därför fortfarande ett tabu. Man ska inte göra konst för att tjäna pengar heter det och unga konstnärer måste vara medvetna om att de väljer fattigdomen. Argumentet "Om man bara gör bra konst klarar man sig alltid!" ljuder som ett mantra bland konstvärldens makthavare, som ett försvar för den egna passiviteten. Det skulle implicera att 90-95% av Sveriges yrkesutövande konstnärer gör dålig konst. Är sanningen istället att ambitiösa och kvalificerade konstnärer bara i undantagsfall kan tjäna mer än kaffepengar på sitt skapande? Då ligger problemet någon annanstans.
All personal på offentliga konstinstitutioner, museer och konsthallar avlönas för sitt arbete. Konstnärerna som fyller utställningarna med innehåll får däremot knappt något betalt. Detta är ett gammalt men ännu relevant exempel. Kända konstnärer ställer ut på Moderna Museet för symboliska arvoden eftersom det förbättrar deras varumärke och ger dem stipendier från Konstnärsnämnden. Mindre etablerade konstnärer ställer ut gratis på mindre konsthallar och hoppas på en skjuts i karriären.
Är det då politikerna som tänkt fel, eller har konstnärerna också sig själva att skylla? När ställde konstnärerna senast några riktiga krav? Har någon hört talas om strejkande konstnärer? En yrkesgrupp utan inbördes solidaritet är dömd att utnyttjas av samhället och dess institutioner. Konstnärer är bra på att anlägga ett kritiskt perspektiv på samhället, men till synes oförmögna att organisera sig eller föra en konstruktiv diskussion om de egna yrkesvillkoren.
UNDER EXISTENSMINIMUM
Försörjningsproblematiken gäller nästan alla svenska konstnärer. Bildkonstnärerna tjänar mindre än alla andra konstnärliga yrkesgrupper – bara 8200 kronor i månaden enligt tillgänglig statistik (se t ex SOU 1997:190). Även de som tjänar allra mest har jämfört med andra utbildade yrkesgrupper extremt låga löner. Konstnärer som tjänar en slant hamnar dessutom ofta utanför trygghetssystemen. Arbetsstipendier ger liksom andra stipendier varken sjukförsäkring, föräldrapenning eller pension.
Dessa dystra förhållanden gäller trots att dagens konstnärer har bland de längsta utbildningarna. Nyutexaminerade yrkesutövare har ofta omkring åtta års eftergymnasial skolning, inklusive de förberedande skolor som vanligen behövs för att antas till konsthögskolan. Livsinkomsten blir mikroskopisk.
UPPDRAG: UPPLYSNING
Systemet kommer inte att förändras av sig självt. Om reformer ska till måste de utgå från konstnärerna. När P3:s kulturprogram Flipper i programmet "Den nye konstnären" frågar Leif Pagrotskys sakkunniga, Linda Zachrison, hur mycket en konstnär tjänar blir hon svaret skyldig. När reportern delger Zachrison statistiken tror hon inte att det är sant och börjar skratta nervöst. Siffrorna hon informerats om kommer från regeringens egna utredningar. Att Linda Zachrison som regeringens sakkunniga på konstområdet inte känner till dessa siffror är komiskt men samtidigt skrämmande. Det visar på vikten av att vi gång på gång påtalar förhållandena för politiker, tjänstemän, administratörer och allmänhet.
Om och om igen måste vi förklara hur omöjliga yrkesvillkoren är, för att slutligen kunna få gehör för våra krav. Men samtidigt som vi meddelar våra behov måste vi berätta vad vi kan bidra med. Konstnärer är dåliga på att presentera sitt arbete för utomstående. Vi vill ogärna förklara mångbottnade verk i förenklande termer. Men kanske krävs en öppnare hållning om vi vill ha omgivningens kärlek och ekonomiska stöd? Det finns även en demokratisk tanke i att göra konsten tillgänglig.
Konstnärerna bör hela tiden försöka hitta nya sätt att nå ut med sitt skapande. Om nya arbetsmetoder skapar nya möjligheter till försörjning är det utmärkt. Samtidigt måste vi kunna diskutera det arbete konstnärer faktiskt gör idag och hur det värderas ekonomiskt, vilka beroenden som finns och är önskvärda. Det är också på tiden att skrota romantiska ideal om "det ensamma geniet" och "den fattiga konstnären", som ännu lever kvar och sannolikt motverkar alla ambitioner att professionalisera yrket.
HAR KONSTEN IMAGEPROBLEM?
Konstbranschen är lika dålig som övriga delar av kulturen vad gäller mångfald och jämställdhet. Konstens makthavare är oftast män. I en undersökning som undertecknad gjorde på Konstfack i maj framkom att manliga studenter får 25% mer stipendiepengar än kvinnliga. Det är alltså inte bara Dramaten som har allvarliga problem med jämställdheten.
När det gäller mångfalden ser det ännu sämre ut. Konsthögskolorna antar nästan bara studenter med rötter i akademisk medelklass och överklass. En ovanligt lång utbildningsgång i kombination med usla inkomstutsikter kräver ekonomisk trygghetskänsla hos den sökande. Högskolorna skulle ändå kunna verka för en förändring genom att bredda kvalitetsbegreppet vid antagningarna samt ta in yngre studenter. Det är svårt att försvara värdet av en homogen och sluten konstscen, som ligger efter övriga samhället i arbetet för jämställdhet och mångfald.
En exklusiv skara konstnärer som har svårt att kommunicera sitt budskap till omvärlden vinner inga sympatier. Om vi kan öppna upp konstscenen, minska på prestigtänkandet och riva de mest fåfänga hierarkierna är mycket vunnet. Kontaktytorna mot samhället skulle vidgas, flödet av kunskaper och resurser öka – och konsten sannolikt bli mer relevant.
SOLIDARITET OCH STRATEGIER
Pia Kristoffersson, föräldraledig chef för Gävle Konstcentrum, sa under en paneldiskussion på Moderna Museet i maj att konstnärer som vill ställa krav borde vända sig direkt till konsthallarna. Kristoffersson menar att konsthallarna kan göra politik av sitt arbete, genom att t ex bara ordna två utställningar per år och istället betala konstnärerna för deras arbete. Med Kristofferssons uttalande blir det tydligt att det finns uppsatta inom konstvärlden som ser problematiken och dessutom gärna agerar för en förändring. Om det finns konsthallschefer som kan tänka sig att underminera konstens traditionella ekonomiska strukturer, finns det säkerligen även politiker och andra makthavare som med rätt information kan bevekas.
Konstnärerna måste gå samman och kräva en förändring, helst med stöd av alla som är verksamma inom fältet och andra yrkesgrupper som befinner sig i en liknande situation. Samhället måste svara på frågan om de yrkesarbetande konstnärerna behövs. Om svaret blir ja måste de ekonomiska strukturerna förändras radikalt. Dagens situation är ovärdig ett samhälle som vill ha och behöver ett levande kulturliv.
Erik Krikortz
posted by Erik Krikortz at lördag, juli 28, 2007
