Konstens ekonomi fortfarande ett tabu

"Konstens ekonomi fortfarande ett tabu"
(debattartikel publicerad i Konstnären #1, 2006 - tidningen kom ut i september 2006)

Konstnärerna är en yrkesgrupp med en allvarlig försörjningsproblematik. I samhället anses konst ofta vara en lyx och konstens ekonomi är därför fortfarande ett tabu. Man ska inte göra konst för att tjäna pengar heter det och unga konstnärer måste vara medvetna om att de väljer fattigdomen. Argumentet "Om man bara gör bra konst klarar man sig alltid!" ljuder som ett mantra bland konstvärldens makthavare, som ett försvar för den egna passiviteten. Det skulle implicera att 90-95% av Sveriges yrkesutövande konstnärer gör dålig konst. Är sanningen istället att ambitiösa och kvalificerade konstnärer bara i undantagsfall kan tjäna mer än kaffepengar på sitt skapande? Då ligger problemet någon annanstans.

All personal på offentliga konstinstitutioner, museer och konsthallar avlönas för sitt arbete. Konstnärerna som fyller utställningarna med innehåll får däremot knappt något betalt. Detta är ett gammalt men ännu relevant exempel. Kända konstnärer ställer ut på Moderna Museet för symboliska arvoden eftersom det förbättrar deras varumärke och ger dem stipendier från Konstnärsnämnden. Mindre etablerade konstnärer ställer ut gratis på mindre konsthallar och hoppas på en skjuts i karriären.

Är det då politikerna som tänkt fel, eller har konstnärerna också sig själva att skylla? När ställde konstnärerna senast några riktiga krav? Har någon hört talas om strejkande konstnärer? En yrkesgrupp utan inbördes solidaritet är dömd att utnyttjas av samhället och dess institutioner. Konstnärer är bra på att anlägga ett kritiskt perspektiv på samhället, men till synes oförmögna att organisera sig eller föra en konstruktiv diskussion om de egna yrkesvillkoren.

UNDER EXISTENSMINIMUM
Försörjningsproblematiken gäller nästan alla svenska konstnärer. Bildkonstnärerna tjänar mindre än alla andra konstnärliga yrkesgrupper – bara 8200 kronor i månaden enligt tillgänglig statistik (se t ex SOU 1997:190). Även de som tjänar allra mest har jämfört med andra utbildade yrkesgrupper extremt låga löner. Konstnärer som tjänar en slant hamnar dessutom ofta utanför trygghetssystemen. Arbetsstipendier ger liksom andra stipendier varken sjukförsäkring, föräldrapenning eller pension.

Dessa dystra förhållanden gäller trots att dagens konstnärer har bland de längsta utbildningarna. Nyutexaminerade yrkesutövare har ofta omkring åtta års eftergymnasial skolning, inklusive de förberedande skolor som vanligen behövs för att antas till konsthögskolan. Livsinkomsten blir mikroskopisk.

UPPDRAG: UPPLYSNING
Systemet kommer inte att förändras av sig självt. Om reformer ska till måste de utgå från konstnärerna. När P3:s kulturprogram Flipper i programmet "Den nye konstnären" frågar Leif Pagrotskys sakkunniga, Linda Zachrison, hur mycket en konstnär tjänar blir hon svaret skyldig. När reportern delger Zachrison statistiken tror hon inte att det är sant och börjar skratta nervöst. Siffrorna hon informerats om kommer från regeringens egna utredningar. Att Linda Zachrison som regeringens sakkunniga på konstområdet inte känner till dessa siffror är komiskt men samtidigt skrämmande. Det visar på vikten av att vi gång på gång påtalar förhållandena för politiker, tjänstemän, administratörer och allmänhet.

Om och om igen måste vi förklara hur omöjliga yrkesvillkoren är, för att slutligen kunna få gehör för våra krav. Men samtidigt som vi meddelar våra behov måste vi berätta vad vi kan bidra med. Konstnärer är dåliga på att presentera sitt arbete för utomstående. Vi vill ogärna förklara mångbottnade verk i förenklande termer. Men kanske krävs en öppnare hållning om vi vill ha omgivningens kärlek och ekonomiska stöd? Det finns även en demokratisk tanke i att göra konsten tillgänglig.

Konstnärerna bör hela tiden försöka hitta nya sätt att nå ut med sitt skapande. Om nya arbetsmetoder skapar nya möjligheter till försörjning är det utmärkt. Samtidigt måste vi kunna diskutera det arbete konstnärer faktiskt gör idag och hur det värderas ekonomiskt, vilka beroenden som finns och är önskvärda. Det är också på tiden att skrota romantiska ideal om "det ensamma geniet" och "den fattiga konstnären", som ännu lever kvar och sannolikt motverkar alla ambitioner att professionalisera yrket.

HAR KONSTEN IMAGEPROBLEM?
Konstbranschen är lika dålig som övriga delar av kulturen vad gäller mångfald och jämställdhet. Konstens makthavare är oftast män. I en undersökning som undertecknad gjorde på Konstfack i maj framkom att manliga studenter får 25% mer stipendiepengar än kvinnliga. Det är alltså inte bara Dramaten som har allvarliga problem med jämställdheten.

När det gäller mångfalden ser det ännu sämre ut. Konsthögskolorna antar nästan bara studenter med rötter i akademisk medelklass och överklass. En ovanligt lång utbildningsgång i kombination med usla inkomstutsikter kräver ekonomisk trygghetskänsla hos den sökande. Högskolorna skulle ändå kunna verka för en förändring genom att bredda kvalitetsbegreppet vid antagningarna samt ta in yngre studenter. Det är svårt att försvara värdet av en homogen och sluten konstscen, som ligger efter övriga samhället i arbetet för jämställdhet och mångfald.

En exklusiv skara konstnärer som har svårt att kommunicera sitt budskap till omvärlden vinner inga sympatier. Om vi kan öppna upp konstscenen, minska på prestigtänkandet och riva de mest fåfänga hierarkierna är mycket vunnet. Kontaktytorna mot samhället skulle vidgas, flödet av kunskaper och resurser öka – och konsten sannolikt bli mer relevant.

SOLIDARITET OCH STRATEGIER
Pia Kristoffersson, föräldraledig chef för Gävle Konstcentrum, sa under en paneldiskussion på Moderna Museet i maj att konstnärer som vill ställa krav borde vända sig direkt till konsthallarna. Kristoffersson menar att konsthallarna kan göra politik av sitt arbete, genom att t ex bara ordna två utställningar per år och istället betala konstnärerna för deras arbete. Med Kristofferssons uttalande blir det tydligt att det finns uppsatta inom konstvärlden som ser problematiken och dessutom gärna agerar för en förändring. Om det finns konsthallschefer som kan tänka sig att underminera konstens traditionella ekonomiska strukturer, finns det säkerligen även politiker och andra makthavare som med rätt information kan bevekas.

Konstnärerna måste gå samman och kräva en förändring, helst med stöd av alla som är verksamma inom fältet och andra yrkesgrupper som befinner sig i en liknande situation. Samhället måste svara på frågan om de yrkesarbetande konstnärerna behövs. Om svaret blir ja måste de ekonomiska strukturerna förändras radikalt. Dagens situation är ovärdig ett samhälle som vill ha och behöver ett levande kulturliv.

Erik Krikortz

Intervju med Föreningen JA!

Föreningen JA! väckte stor uppmärksamhet när de lanserade sitt JämställdhetsAvtal och riktade kritik mot flera större konstinstitutioner i samband med öppnandet av utställningen "Konstfeminism". Nedan följer en intervju med föreningen. Eftersom de av princip alltid talar med en röst och för tillfället är geografiskt utspridda fick intervjun göras via e-post.

Erik Krikortz: Varför är kulturen så dålig på jämställdhet? Är inte konstnärer och kulturarbetare moderna och progressiva människor?

Föreningen JA!: För det första, konsten kan inte skiljas från resten av samhället, det är inga vattentäta skott däremellan. Det är inte möjligt att praktisera en konst utan patriarkat och kapitalism i ett patriarkalt och kapitalistiskt samhälle.

Visst finns det kritiska och till och med radikala röster inom kulturen, och inom konsten har det konstruerats en modell där kritiska diskussioner kan föras, men bara som institutionell kritik, alltså utan att kopplas till verkliga handlingar och förändringar. Makthavare, både i och utanför konstområdet, tjänar på att det läget består så de kan behålla sina positioner. Konsten är till sin konstruktion borgerlig, på så vis att frågan om ifall konsten är tillgänglig och möjlig är beror på klassbakgrund.

Detta är några av orsakerna till att konstområdet fortfarande är ojämlikt.

EK: Förening JA! har fått en hel del uppmärksamhet i media. Är ni nöjda med ert genomslag så här långt?

FJA!: Vi har fått ett brett genomslag i media, från dagstidningar till samhällsmagasin och det har varit viktigt. Vi har haft/har möjlighet att skapa debatt med utgångspunkt i JämlikhetsAvtalet, lagstiftad kvotering och framförallt sätta ljus på begreppet "kvalitet". Målet är dock att Avtalet ingås av institutionerna. Så, det är bra med bred medial spridning, det är bara synd att flera personer har valt att tolka, vrida föreningen JA!s arbete till att vara något negativt.

EK: Ni presenterade jämställdhetsavtalet i en performance, vilket mötte kritik från vissa håll. Varför valde ni den formen? Nådde ni den effekt ni hade hoppats på?

FJA!: Vi har valt att presentera föreningen JA!s båda framträdanden som ”Presskonferens/Performance” och ”Paneldebatt/Performance”. Genom detta intar vi ganska tydligt oheligt två positioner; politikens och konstens. Vi vill undersöka maktstrukturer genom att iscensätta en maktsituationer. Vilket vi lyckades med. Vi vill få en verklig förändring.

Och vi har lyckats med att vara något mer än en radikal kaka till konstkaffet. Istället har vi genom vår metod; ”både och”, lyckats sprida diskussionen om ojämlikhetens status quo både inom och utanför konsten fält, genom att koppla utställningen ”Konstfeminism” till diskussionen om samhällets strukturella ojämlikheter.

Vi har fått kritik för att vi ”gömmer” oss bakom konsten, och på ett sätt ”utnyttjar” det som vi motsätter oss. I en intervju i Dagens Nyheter blir Barbro Werkmäster, initiativtagare till utställningen ”Konstfeminism”, ombedd att kommentera föreningen JA!s konstpraktik och svarar då: ”Deras undersökning höll inte måttet och att dessutom göra en presskonferens till en performance är att gömma sig bakom konsten. Jag kan inte diskutera med ett konstverk, om jag gör det så blir jag en del av konstverket och det vill jag inte.”

I detta citat blir det tydligt hur vi verkligen lyckades i vår vision att skapa en situation där konsten kräver ett tydligt deltagande och ett aktivt ställningstagande på samma sätt som samhället kräver vår delaktighet som samhällsmedborgare. Konsten är ett språkfält och vi med vår närvaro i konstens rum är alltid deltagare i verkens tillblivelse. Vad gäller effekten av ”Presskonferens/Performance” så hoppades vi verkligen att institutionerna skulle ta tillfället i akt och göra verklighet av sina vackra jämställdhetsintentioner och skriva under JämlikhetsAvtalet och på så sätt hjälpa sig själva i sin jämställdhetssträvan.

EK: Med hjälp av statistik visar ni på ojämställdheter på några större institutioner. Finns det anledning att göra en större landsomfattande kartläggning?

FJA!: När vi började vår undersökning av de institutioner som står bakom utställningen "Konstfeminism" så trodde vi att det skulle finnas tillräckligt med statistiskt underlag men vi hade fel, så det behövs absolut. På uppdrag av regeringen har det nyligen gjorts ett betänkande på scenkonstområdet, ”Plats på scen” och ett motsvarande på konstområdet vore på sin plats. Det blir ett väldigt detektivarbete i motvind eftersom många nog tycker det är pinsamt att visa sina dåliga siffror, men såklart helt nödvändigt! Dessutom, nu när vi har fått en kulturminister som inte vill ha någon statlig styrning, är det viktigare än någonsin att vi som är av annan åsikt arbetar vidare med att skapa opinion kring jämlikhets- och jämställdhetsfrågor och kräva en förändring.

EK: Hur tycker ni att Sveriges tre mest resursstarka konstinstitutioner Moderna Museet, Statens konstråd och Konstnärsnämnden/IASPIS klarar sig när det gäller jämställdheten?

FJA!: Vi har inte gjort någon kartläggning över dessa tre institutioner och som sagt så finns det i nuläget ingen övergripande skrivelse över jämställdheten inom dessa institutioner. Generellt ska sägas att det är svårt att hitta könsuppdelad statistik gällande svenska statliga och kommunala konstinstitutioner. Ofta blir man hänvisad till att räkna namn och kolla på den sparsamma information som finns på institutionernas hemsidor. Det skulle behövas tydligare och betydligt mer ambitiösa krav på återrapportering av jämställdhets- och jämlikhetsarbetet, dels genom krav på en väl genomförd könsuppdelad statistik och dels genom krav på en utförlig analys; "förklaring" på varför jämställdhetsmålen eventuellt inte uppnåtts. Men, som sagt finns inget skrivet om detta och vi, som ideell förening, har varken det åtagandet eller de ekonomiska möjligheterna att göra ett sånt kartläggande
 
EK: Vilka möjligheter finns det, utöver ett jämställdhetsavtal, att göra den svenska konstscenen mer jämställd /jämlik med avseende på kön, klass och etnicitet?

FJA!: Lagstiftad kvotering istället för en informell och därtill ett systemförändrande jämställdhetsarbete vilket innebär att bearbeta och förändra det normsystem som är utgångspunkten för den rådande merit- och kvalitetsvärderingen.

EK: Hänger den eftersatta jämlikheten på något sätt samman med konstens små ekonomiska resurser och konstnärernas låga löner generellt?

FJA!: Resurserna inom konstområdet är fördelade på liknande sätt som i övriga samhället, män tjänar mer än kvinnor över lag, därtill sköter kvinnor större delen av hemarbetet i de heterosexuella relationerna. En konsekvens p.g.a. de små resurserna inom konsten är att kvinnor inte har möjlighet att ägna sig åt sitt konstnärliga arbete i samma utsträckning som män. Men det är först och främst ett strukturellt problem som sedan leder till ojämlika ekonomiska förutsättningar för ett deltagande inom konstens fält.
 
EK: Hur kommer ni att driva arbetet med Föreningen JA! vidare?

FJA!: Utåt arbetar vi med att ha en röst och driva de debatter som startats genom vår presentation av föreningen JA! och Avtalet, om lagstiftad kvotering, begreppet kvalitet och politik inom konstområdet. Inåt diskuterar vi och jobbar med att värva och lyssna på våra medkonstnärer.

EK: Tack för intervjun!

Den borgerliga kulturpolitiken

Under de närmaste fyra åren kommer landet att styras av en borgerlig regering. Det är därför intressant att titta närmare på den borgerliga kulturpolitiken. Lena Adelsohn Liljeroth är moderat och sitter i kulturutskottet. Som en följd av moderaternas valframgångar kommer hon sannolikt att ha ett stort inflytande på kulturpolitiken framöver och nämns i Aftonbladet t.o.m. som en tänkbar kulturminister. Snart kommer en intervju med Adelsohn Liljeroth på Konst som yrke - var med och diskutera och ställ henne mot väggen!

Decentralisera Sveriges konstliv

Konstlivet i Sverige kretsar väldigt mycket kring Moderna Museet och Konstnärsnämnden/IASPIS. Båda institutionerna har sina förtjänster. Moderna Museet tar emot stora internationella vandringsutställningar, samlar ihop Sveriges "bästa" konstnärer och visar modern konsthistoria som t ex Paul McCarthy. IASPIS hävdar ihärdigt den mer akademiskt diskursiva konsten. Problemet är att deras inflytande är oproportionerligt stort.

Jämfört med resurserna som satsas på de två nämnda institutionerna får andra konsthallar och initiativ bara kaksmulor. Vad skulle hända om mindre konstnärsdrivna alternativ fick en del av resurserna som idag går till MM och KN? Jag tror att det skulle bli mer och bättre konst för pengarna. Fler idéer om hur man som konstnär kan organisera sig och arbeta skulle växa fram.

Bildkonsten är idag det lägst prioriterade området inom kulturen och får mycket mindre stöd än t ex teatern. Varför inte satsa mer pengar på konsten och då särskilt de konstnärsdrivna alternativen? Mer projektmedel och mindre centraliserat beslutsfattande skulle diversifiera och vitalisera konsten. Som det är nu sitter alldeles för få personer på makten och möjligheterna att ta sig fram som yrkeskonstnär utan att att gå via Moderna eller Konstnärsnämnden är alltför små.

Kritik och konsekvenser

Oscar Guermouche frågar i sitt inlägg nedan om jag tycker att konsthallar med dålig ekonomi kan strunta i att betala konstnärerna. Nej, det tycker jag inte. Jag tycker att konsthallarna borde ta sitt ansvar och betala alla som arbetar med utställningarna. Med en sådan politik skulle många konsthallar tvingas skära ner på antalet utställningar. När detta sker tvingas stat och kommuner ta ställning till vilken omfattning man vill att verksamheten på konsthallarna bör ha. Skillnaden mellan konsthallarna och den här bloggen är att de förstnämnda överhuvudtaget har en budget. Konst som yrke har ingen budget. Bloggens budget delas alltså lika mellan skribenterna som det är idag. Varken jag eller någon annan får betalt. Tyvärr skulle man kanske kunna tillägga.

När jag själv inte fick betalt för att medverka vid Miljöpartiets kulturpolitiska debatt tyckte jag att det var principiellt tveksamt. Miljöpartiet har en budget på 11,7 miljoner för sin valkampanj, som debatten var en del av. När jag inte betalar medverkande skribenter på bloggen menar Oscar Guermouche att jag tummar på dessa principer. Guermouche tycker att alla konstnärsdrivna alternativ ska betala konstnärerna, om det sedan är ett litet alternativt galleri som bara går med förlust eller en nollbudgetblogg spelar ingen roll. Jag har inte någonsin hävdat detta som min princip. Oscar Guermouche och Dorinel Marc vill gärna tro detta.

Samtidigt som jag tycker att kritiken är absurd, så tar jag åt mig av den. Av bloggens läsare och användare hörs Guermouche och Marc mest. Jag vet inte om deras åsikter är representativa, men i brist på bättre kunskaper utgår jag från detta. Som en konsekvens kommer bloggen Konst som yrke i fortsättningen enbart att vara en sida där jag publicerar mina egna texter om konstnärernas yrkesvillkor. Kanske kan detta komma att ändras i framtiden. Vill någon på bloggens ekonomiska villkor ändå skriva ett eget inlägg eller en kommentar är detta välkommet.

Miljöpartiets nya kulturpolitik

Den uruguayanska slagverksensambeln Rompiendo lonjas spelade på Miljöpartiets kulturpolitiska afton ikväll. Musikerna fick tre hundra kronor var för besväret.

Ikväll bjöd Miljöpartiet på "kulturdialog" på Mosebacke Etablissement i Stockholm. Miljöpartiet säger sig vilja förbättra villkoren för kulturarbetarna. Till paneldiskussionen hade partiet bjudit in fyra fristående konstnärerer och representanter för den alternativa konstscenen (bl a undertecknad). Paradoxalt nog hade Miljöpartiet inte tänkt tanken att avlöna paneldeltagarna. Alla vet att konstnärer jobbar gratis, så även Miljöpartiet. Under kvällen uppträdde två tangodansare och tre olika musikorkestrar samt en DJ spelade musik. Bara en av orkestrarna och diskjockeyn fick skälig betalning.

När startas en konstallians?

TeaterAlliansen ger en grundanställning till frilansande skådespelare och startade sin verksamhet 1999. Initiativet kom från Lars Edström, som tidigare arbetat som chef för Stockholms stadteater. Edström fick i uppdrag av Kulturrådet att göra en statlig utredning och gjorde en genomgång av anställningsformerna inom teatervärlden. Resultatet blev TeaterAlliansen.

I slutet av 80-talet var cirka 700 skådespelare fast anställda på landets teatrar. Därefter togs politiska initiativ för att luckra upp anställningsformerna och idag återstår bara cirka 300 fasta anställningar. Saeed Hooshidar på TeaterAlliansen skulle gärna se att företaget kunde anställa 400 skådespelare och på så vis skapa villkor liknande de tidigare.

- Idag har vi 109 skådespelare anställda, kanske är det rimligt att vi inom de närmaste åren kan fördubbla den siffran, säger Saeed Hooshidar.

Frilansande skådespelare har tidigare ofta erhållit A-kassa mellan perioder av tidsbegränsade anställningar. De skådespelare som idag är anställda av TeaterAlliansen får lön istället A-kassa mellan frilansanställningarna.

- Lönen är lägre än på teatrarna men högre än A-kassan.

Antalet anställda inom TeaterAlliansen har varit relativt konstant under de senaste fem åren. Statsbidragen ligger just nu på 20 miljoner kronor per år. Detta gör att de anställda måste vara "tjänstlediga" för att arbeta vid teatrarna under 60% av året.

- Vi är nog den enda arbetsgivaren som vill att de anställda ska vara så mycket tjänstlediga som möjligt, kommenterar Hooshidar.

För att bli anställd krävs runt 15 års arbetslivserfarenhet, samt att uppdragen och anställningarna under den tiden överväger "ledigheterna". Det är med andra ord huvudsakligen äldre och relativt väletablerade skådespelare som kommer i fråga. Av de anställda skådespelarna krävs frilansuppdrag under minst 1/3 av tiden inom alliansen.

- En anledning till att TeaterAlliansen fick gehör hos politikerna är nog att parterna inom teaterbranschen är tydliga. Det gick att föra en klar dialog, fortsätter Saeed Hooshidar.

Idag är den politiska uppslutningen bakom alliansen heltäckande. Till och med moderaterna, som tidigare varit emot organisationen, ställer sig positiva. Under hösten startar en DansAllians för frilansande dansare. När kommer KonstAlliansen igång?

---
Fotnot: Egentligen blir extrakostnaden för staten liten, med tanke på att minskade kostnaderna för A-kassa väger upp stora delar av anslagen till TeaterAlliansen. Samtidigt kan politikerna hävda att man satsar 20 miljoner extra på kulturen, vilket följaktligen är en sanning med modifikation.

Kulturdialog på Mosebacke 22/8

Miljöpartiet öppnar för en "kulturdialog" på Mosebacke 22 augusti 17:00. En halvtimme senare startar paneldebatten där följande personer medverkar:

Moderator: Albin Balthasar Lundmark (poet och scenartist)
I panelen: Frida Röhl (teaterchef Tribunalen), Erik Krikortz (konstnär), Ira Mallik (chefredaktör Re:Public Service), Hans Skoglund (chef Kulturskolan), Joel Lindh (clown) och Peter Eriksson (språkrör Miljöpartiet).

Efter paneldebatten följer musikframträdanden, tangouppvisning och diskodans fram till midnatt. För mer information se Miljöpartiets hemsida.

IKK ordnar kulturpolitisk debatt

IKK anordnar inför höstens riksdagsval en kulturpolitisk debatt och vill bland annat fråga politikerna: Vilka kulturpolitiska visioner har ni för framtiden och hur tänker ni realisera dem? Hur ska villkoren för konstnärer och konstförmedlare förbättras? När ska konstnärer få lön för utfört arbete?

De olika partierna representeras av: Lynn Ljungberg (s), Lars Lindkvist (v), Stefan Lindhe (m), Aldo Iskra (kd), Ann Touré (mp), Maria Hagberg (f!), Ilan Sadé (c) och Iva Parizkova Ryggeståhl (fp).

Tidpunkten är 31 augusti, klockan 18:00. Debatten hålls i Malmö på Konstnärernas kollektivverkstad Monumental, Bragegatan 15.

Ny länklista

"Konst som yrke" har numera en uppdaterad länklista. Hittills återfinns länkar till bland annat konstnärsorganisationerna IKK och KRO, Konstnärsnämnden, Kulturutskottet, SCB, eipcp, engelska onlinepublikationen Mute magazine och Föreningen JA! som arbetar för jämlika villkor inom konsten. Kom gärna med förslag på andra bra eller intressanta länkar.

Om pengar vore viktigt...

Klicka på grafiken för att bättre se den.

Diskussion med Camilla Backman, Karin Willen och Nino Strohecker

Diskussion mellan Karin Willén, ordförande KRO, Camilla Backman, ordförande IKK Stockholm, Nino Strohecker, österrikisk konstnär och Erik Krikortz om bland annat konstnärernas möjligheter att organisera sig och ställa krav. Diskussionen hölls på Konstfacks vårutställning.

Nino Strohecker
Det är samma problem i Österrike, att man inte får betalt för utställningar. [...] Jag känner inte till vilka konstnärsorganisationer som finns i Österrike, men får intrycket av att många konstnärer jobbar på egen hand, att det handlar mycket om starka individer.

Erik Krikortz
Varför är det så svårt att organisera konstnärer och ha en yrkesgemenskap?

Karin Willén
Men du sa väl något där. Man är kanske för stora egon? I Sverige har man ofta blandat ihop den konstnärliga verksamheten med politiska frågor och ekonomiska villkor. KRO försöker hitta frågor som är gemensamma för alla konstnärer, utan att bedöma vem som är en bra eller dålig konstnär. Istället fösöker vi hitta en gemenskap i något som är mer generellt.

Camilla Backman
Jag tror också att det är negativt att blanda ihop en diskussion om konst med en diskussion om konstnärernas villkor. Ett problem är att konstnärerna inte har så lång tradition av att arbeta i grupp. Det gör man på teatrarna till exempel och det gör musiker, de är mer vana vid samarbeten. Konstnärerna är egna företagare, har sällan någon tydlig arbetsgivare och jobbar ofta ganska isolerat. Men jag tror att det håller på att ändra sig.

EK
Det känns som att en stor del av problematiken bottnar i något slags tradition. Nu finns det en trend mot att samarbeta, men ibland får jag intrycket att det mer är ett sätt att marknadsföra konsten. Jag ser sällan prov på någon solidaritet, trots att många konstnärer uttrycker sådana värderingar. Inom den egna gruppen har man dålig förmåga att organisera sig. Man ställer inte krav, som andra yrkesgrupper gör. Detta trots att det rör sig om ett mycket utsatt yrkesgrupp.

CB
Att ha samarbetet som en konstnärlig strategi, eller att göra det som ett experiment, är helt klart något annat än att organisera sig politiskt. Men jag tror att det håller på att ändra sig, IKK är ju ett tydligt exempel på att det sker en förändring. Det är konstnärer som kanske jobbar på ett visst sätt som startade IKK, med inspiration från andra länder, t ex Danmarks UKK.

KW
Man får väl jobba med det där i konstnärsorganisationerna och även påverka skolorna, så att man utbildar folk i att samarbeta. Jag tror att man skulle ha nytta av att veta mer hur man organiserar samarbeten och villkoren kring dem – för det konstnärliga, men även för att kunna skapa en bra situation för sig själv.

EK
Jag får en känsla av att konstnärer inte gärna vill gå ihop med sämre konstnärer. Om man inte redan tillhör toppen vill man vara på väg dit. Det är eliten man vill identifiera sig med. Kanske kan man säga att konsten styrs av en elitistisk tradition?

KW
Det är ju ett problem. Där måste man ju tänka om och förstå värdet i att engagera sig i det gemensamma.

CB
Jag tror att det finns skillnad i mentalitet mellan olika städer i Sverige. Vi befinner oss i Stockholm och tror kanske att det är som här överallt. Det stämmer inte. Det är en helt annan attityd nere i Malmö till exempel. Göteborg också. Där har man inte samma behov av att skilja ut sig från dem som man inte tycker passar in eller är tillräckligt coola.

KW
Men det är ju också här i Stockholm man kan göra karriär. Jag tror att attityden etableras redan när man är väldigt färsk som konstnär, eller till och med på skolorna. Konstnärer som jobbar i Stockholm är rätt karriärinriktade. De är konkurrensutsatta och känner kanske att de måste lägga all sin tid på sin karriär. Kanske hinner de inte tänka på ett fackligt engagemang.

EK
Hur många medlemmar har IKK?

CB
Vi har 130 nu. Föreningen i Stockholm bildades i februari 2006. I Malmö startade de 2003.

EK
Hur ser relationen mellan IKK och KRO ut?

CB
Vi är unga och har inte funnits så länge. Relationen är väl bra. Det är många som ställer den frågan.

KW
Men det är ju inte den enda skillnaden, att ni är unga och vi har funnits längre. KRO närmar sig att fungera som en facklig organisation och har de ambitionerna. Vi erbjuder service och utbildningar på samma sätt som fackliga organisationer gör. Vår verksamhet är bred och vi sitter med i många olika sammanhang. Vi samarbetar med andra konstnärsorganisationer. Vi bildkonstnärer är ju en ganska liten grupp, cirka 3 000 yrkesutövare. Självklart blir vi starkare om vi samarbetar med de 30 000 andra konstnärerna. Vi har en dialog och ser värdet i att inte sätta oss i en konkurrenssituation och motarbeta varandra.

EK
Finns det några frågor där era åsikter glider isär?

CB
Det mest grundläggande är att KRO organiserar konstnärer medan IKK är öppet för konstnärer och konstförmedlare. Sedan har KRO ambitionen att fungera fackligt. IKK är mer en intresseförening, någon har kallat oss en lobbyorganisation. Vi vill arbeta för att uppmärksamma våra villkor. Vi har naturligtvis samma målsättningar, men när det gäller vägen dit kanske vi inte är överens på varenda punkt. Vi kanske inte analyserar situationen exakt likadant, eller använder andra termer.

KW
I princip kan man ju vara medlem i både IKK och KRO. Det finns ju inget motsatsförhållande. Sedan engagerar vi oss i konstförmedlare om de har en konstnärlig bakgrund. Det har alltid varit så att konstnärer jobbat mycket med att skapa utställningar. Frågan har diskuterats inom KRO i samband med att IKK bildades, om inte konstförmedlare också ska kunna bli medlemmar i KRO. Men jag tycker att det finns en del att fundera på där. Curatorer hamnar i situationer där de är uppdragsgivare åt konstnärer och det kan vara ett problem. Det är ovanligt att arbetsgivare och arbetstagare engagerar sig i samma organisation. Man har delvis olika intressen. Om vi ska kunna företräda konstnärerna på bästa sätt så görs det kanske bäst genom att gruppen bara innehåller konstnärer.

KW
När det gäller curatorer och konstförmedlare som blir medlemmar i IKK kan jag tänka mig att ni skulle tjäna på att samarbeta med organisationer med en stark ställning, som t ex DIK – och på så sätt gå samman med personer som har en anställning - istället för att konstförmedlarna enbart lierar sig med bildkonstnärerna, som har det allra sämst på kulturområdet.

CB
Vi ser det som att utvecklingen går åt frilansande curatorer och skribenter. Vi hamnar allt mer i en likartad position, när det gäller att vara frilansande helt enkelt. Vi har gemensamt att vi faller mellan stolarna.

[...]

NS
I Österrike kan företag sponsra kultur och sedan göra skatteavdrag. Här i Sverige anses det lite fult att som konstnär arbeta med sponsorer. Istället ska alla få statliga bidrag för att göra någonting. Det betyder ju också att man säljer sin konst till staten.

CB
Det där har vi pratat jättemycket om inom IKK. Vi befinner oss på en marknad, oavsett var pengarna kommer ifrån. Men det ena anses kanske vara finare än det andra.

KW
Arbetsstipendier är ändå annorlunda än sponsorpengar. Det finns uttalat att man är fri att använda dem som man vill. Pengar som kommer från företag omgärdas av vissa krav. Företagens tolerans har gränser.

[...]

KW
Det är ju inte så att man inte har jobbat med att få in mer pengar på kulturområdet. Det har man arbetat för en ganska lång tid. Om man tittar på statliga institutioner som får sponsorpengar, så rör det sig ändå alltid om små bitar av budgeten. Incitamenten är inte tillräckligt starka. Där är till exempel avdragsrätten jätteviktig. Det måste man driva hårt, att det ska gå att dra av för konstinköp.

CB
Det är ju en tradition i Sverige, att det är helt okej att t ex som företagsledare inte alls vara intresserad av kultur. I länder som Storbritannien förstår företagen värdet av det kulturella kapital de kan få genom sponsringen. Men vi har en helt annan kultur.

KW
Det känns otidsenligt att inte kunna dra av konsten. I lagtexten finns formuleringar om att konst är en investering, att det inte sjunker i värde.

CB
Då pratar man ju om tavlor av Anders Zorn. Företag ska inte kunna placera pengar och göra avdrag för det. Men det är ju helt förlegat.

KW
Jag tycker att man måste ha uppdaterade lagar och förordningar. Det är politikerna skyldiga till. Det handlar inte om att vi tycker att det skulle vara bättre för oss. Det handlar om att inte ha helt inaktuella lagar.

[...]

KW
Värdet i samtidskonsten är ju att den diskuterar sin samtid. Det handlar inte om att framställa unika objekt.

CB
Om man jämför med design, som har avdragsrätt, så ses den ju som en förbrukningsvara. Men det har ju blivit tvärtom, att konsten blivit mer av en förbrukningsvara, medan designen har ett bestående värde. Det har hänt något och lagarna hänger inte med.

EK
Hur kan ni förklara det för politikerna?

KW
Man pratar med dem och skriver skrivelser.

CB
Säger det om och om igen. Tjatar.

KW
De behöver ju kunskap. Kulturpolitikerna kommer sällan från kulturområdet. Då behövs det ju hela tiden att man undervisar dem och talar om hur det är.

CB
Det kan ofta ändå vara så att politikerna i kulturdepartementet och kulturutskottet förstår problemen och argumenten, men sedan finns det ingen kommunikation med finansutskottet och skatteutskottet. Där saknas totalt förståelsen för kulturens ekonomiska problem. Egentligen borde vi kanske gå till skatteutskottet.

[...]

NS
Jag tror inte att politikerna, som får en lön på sitt konto varje månad, kan sätta sig in i konstnärernas situation. [...] Unga konstnärer som vill ställa ut på ett galleri får ju i Sverige ofta betala för den möjligheten.

KW
Där skulle nog avdragrätten göra skillnad, genom att öppna möjligheter för företagen att köpa in konst.

[...]

KW
Bland våra internationellt kända konstnärer tror jag att det är få som kan bygga upp en bra ekonomi genom sitt arbete som konstnär. Jag pratade med Niklas Östlind på Liljevalchs och han sa att ”vi ger våra konstnärer mycket pengar”, men han pratar ju om produktionsstöd. Om man ska fylla hela konsthallen så går pengarna åt till produktionen. Jag vill att konstnärerna ska kunna få betalt för sitt arbete. En månadslön vore ingenting för att göra en utställning på Liljevalchs.

[...]

CB
Jag tror att andelen som söker information om de ekonomiska förhållandena inom konsten ökar bland unga konstnärer.

KW
På konsthögskolorna är det inget fritt val att utbilda sin elever i de här frågorna. Det finns bestämmelser om att skolorna ska förbereda eleverna för arbetslivet. Hur bra och hur mycket man lär ut är naturligtvis olika. Det får vi försöka vara med och påverka.

NS
Jag tror att det skulle vara bra för konstnärer att ha stöd t ex när det gäller förhandlingar. Där vore det bra om ni upplyste konsthögskolestudenterna om möjligheterna. Även när det gäller att söka pengar skulle man kunna hjälpa till på skolorna.

CB
Varför gjorde du det här arbetet [Konst som yrke] då?

EK
Jag insåg att jag skulle gå ut Konstfack och kände att jag saknade vissa kunskaper, som dessutom var viktiga att dela med andra. Situationen för yrkesverksamma konstnärer är ju väldigt extrem. Det är kanske t o m fel att definiera konsten som ett yrke, med tanke på hur det faktiskt ser ut när det gäller löner.

KW
Man kanske också borde prata mer om konkreta strategier för hur man faktiskt kan försörja sig på konsten. Hur ska man rent konkret navigera som konstnär.

EK
Som det ser ut så måste man antingen ha ett ”extrajobb”, eller göra någon parallell karriär. Det tycker jag är ett slöseri med resurser, med tanke på hur mycket pengar staten satsar på utbildningarna (1,3 miljoner på en konstnärs femåriga konsthögskoleutbildning) och framförallt hur oerhört mycket pengar och tid konstnärerna själva satsar på sin utbildning. Att den kunskapen som genereras används i så liten utsträckning, det är bedrövligt. Det finns ingen uppföljning – man tar inte tillvara de viktiga kunskaper konstnärerna har. Både personliga och samhälleliga resurser går till spillo.

[...]

EK
Arbetar ni tillsammans med Marina Schiptjenko och Svenska Galleriförbundet när det gäller avdragsrätten?

KW
Det är avsikten. Vi har haft ett väldigt intensivt år och inte hunnit med allt vi tänkt. Men det är definitivt vår avsikt att samarbeta med dem.

EK
Har ni tagit kontakt med dem?

CB
Nej, vi har inte hunnit ta kontakt med dem ännu heller. När vi ska jobba med den frågan är det självklart att vi kontaktar dem.

KW
Vi har långa agendor, både på KRO och IKK. Man skulle vilja ha en stab på 20 personer.

CB
Vi skulle utan problem kunna ha 10 personer som jobbar heltid med de här frågorna. Men vi har knappa resurser och KRO har heller inte så mycket medel. Vi har ingen möjlighet att jobba med alla frågor parallellt.

CB
Bättre utställningsersättningar är en självklar punkt och avdragsrätten för konstinköp. Sedan måste vi också jobba med attityder. Vi måste titta noggrannare på kulturpolitiken, hur pengarna fördelas. Bildkonstområdet får väldigt lite pengar i förhållande till andra områden.

EK
IKK har ett ganska radikalt förslag när det gäller utställningsersättningar, två månadslöner (50 000 kronor) istället för som idag 2-3 000 kronor.

CB
Ja, vi tycker att man ska ha minst två månadslöner när man gör en utställning på en offentlig konsthall eller ett museum. Till hösten ska vi arbeta fram ett konkret förslag.

KW
Det där är en fråga där vi krockar lite. Det är synd om ni lägger ner en massa jobb på något som vi redan arbetar med. Vi jobbar med det nya ramavtalet för utställningsersättningar och hoppas att det nya statliga avtalet ska vara vägledande för nya avtal framöver. Det handlar dels om det man idag får betalt för, en hyra för verket. Sedan har vi arbetsinsatsen och produktionskostnader. Vi följer situationen på andra områden där det finns ramavtal. Vi vill inte se konstruktioner som är för styrande eller specifika på konstområdet, eftersom vi vill ha betalt precis som alla andra får betalt. Då måste allting kring en utställning regleras och ersättas.

CB
Det måste finnas modeller där man kan välja att få betalt antingen i lön eller mot faktura.

KW
Arbetsinsatsen kan ju också se väldigt olika ut. Det kan finnas anledning att man får mindre för en utställning och mer för en annan. Är verket särskilt beställt av institutionen, eller visas det för tionde gången? Det är sånt som man måste kunna väga in i en förhandling. Vi vill ha ett ramavtal som är stöd i förhandlingarna. Sedan vill vi att det ska finnas ett åtagande för institutionerna att följa avtalet och betala. Och där tror jag att vi måste lobba ganska hårt mot kulturdepartementet, så att de sätter press på regeringen. Men där borde vi samarbeta.

CB
Ja, absolut. Om det inte kommer några nya pengar, hur ska man då omfördela de budgetar man har, så att konstnärerna får betalt? Det är ett problem.

KW
När det gäller Moderna Museet så kanske man inte kan göra en utställning med Paul McCarthy.

CB
Som konsthallschef måste man ju vara tydlig mot staten eller kommunen. Kanske blir det då att man säger: ”Vi kan bara göra två utställningar i år. Jag vet att vi gjorde sju stycken förra året, men nu tänker vi betala våra konstnärer.” Då sätter man ju press uppåt. Jag skulle ju skämmas om jag var konsthallschef och inte betalade konstnärerna.

KW
Men dom gör ju inte det. De sitter ju här och skyller ifrån sig [med hänvisning till videointervjuerna med bland annat Lars Nittve].

CB
Det är märkligt att man bestämmer att ”just den här yrkesgruppen tänker vi inte betala”. Nu sitter ju Nittve på landets största museum för samtidskonst, men det borde ju även gälla lokala konsthallar som sätter press på sin kommun.

EK
Om konsthallarna och museerna inte frivilligt sätter press på stat och kommuner, hur kan då konstnärerna sätta press på konsthallarna och museerna för att få gehör?

KW
Det första är ju media. Lobbyarbete och media.

CB
Man måste visa på det absurda. Folk vet inte om hur det ser ut. Konsten är så pass marginaliserad i media.

EK
Det är en väldigt liten bransch.

CB
Ja, men det är ändå inte okej att utnyttja dem som jobbar inom branschen. Trots allt läggs stora statliga resurser på att branschen ska finnas. Man återkommer hela tiden till hur viktigt det är med kultur, även om värdet är svårt att mäta i pengar så är man överens om att den måste finnas.

EK
Det är svårt att mäta i pengar. Men det är också svårt att mäta nyttan av grundskola för alla i pengar. Många som går där ska ju ändå inte ha ett intellektuellt eller kunskapsintensivt arbete. Varför betalar vi alla dessa lärare? Det är ju lite samma sak. I båda fallen handlar det om oerhört viktiga kunskaper, kritiskt tänkande och demokrati.

KW
Det är viktigt att man pekar ut vem som har ansvar. I vår bransch kommer pengarna från så många olika håll. Man är ofta beroende av arbetsmarknadspolitik. Då kanske kulturpolitikerna tänker att problemet egentligen ligger på någon annans bord. Vi måste bli väldigt konkreta i våra krav. Moderna Museet och de arbetsvillkor som finns där är regeringen ytterst ansvariga för. Om de hade bättre insikter så borde de ju inse att det inte är acceptabelt.

[...]

KW
Vi har varit dåliga på att lyfta fram situationen i media. Folk är försiktiga och vill inte riskera sin karriär.

CB
När man är beroende av ett stort offentligt system är det svårt att bråka med det. Branschen är så pass liten.

EK
Skulle inte konstnärerna kunna ställa upp en konkret lista med krav och sedan på olika sätt försöka få igenom dessa krav? Om det inte funkar slutar man helt enkelt ställa ut, går ut i strejk?

KW
Det är ju ett arbete som vi håller på med. Problemet är att det är så många frågor att ta ställning till och att vi har små resurser. Men det är en intressant tanke, vilka strategier man skulle kunna ha.

[...]

KW
Jag skulle önska att konstnärer tog kontakt med oss mer och sökte vår hjälp. På så sätt skulle vi kunna gå in i fler konkreta situationer.

EK
Det krävs kanske ett nätverk med ett tydligt mål och en tidsplan?

Diskussion med Magnus Liistamo och Henrik Lindegren-Ericsson

Diskussion mellan Magnus Liistamo, vice ordförande IKK Stockholm, Henrik Lindegren-Ericsson, utbildningssamordnare Konstfack och Erik Krikortz om bland annat konstnärernas överlevnadsstrategier, mångfald och konsthögskolornas möjlighet att tillföra framtida yrkesutövare ny viktig kunskap. Diskussionen hölls på Konstfacks vårutställning. Vi kommer rakt in i diskussionen:

Henrik Lindegren-Ericsson:
Vi kan formulera oss ganska luddigt om konstens nytta. Vi kan vara övertygade om att det finns en produkt som har en nytta och ett värde. Vi kan tänka oss att det finns en marknad. Men vilken kunskap behöver vi, vilka förmågor, för att kunna sy ihop det här [och nå marknaden, min kommentar], så att det blir en regelbunden fakturering för den enskilda konstnären. För det är ju ändå det det handlar om. Eller löneutbetalningar. Men den kunskapen saknas, både i utbildningen och ”konstvärlden”. Man pratar inte om det.

HLE:
Vad är det vi ska ta betalt för? När det gäller relationell estetik kanske vi tycker att det är svårare att ta betalt. Men är det så? Jag tror att det skulle kunna vara enklare.

Magnus Liistamo:
Om man vill ha lön för ett projekt som tar en månad, så kan det till och med vara enklare att peka på.

HLE:
Problemet ligger inte i produkten, eller i systemet, utan i förmågan att möta andra system. Det är kunskap som saknas.

ML:
Du tror att man borde jobba med det på konsthögskolorna?

HLE:
Man måste det. Man måste arbeta med all kunskap som kan leda till att yrkesutövandet utvecklas och utkomsterna ökar. Man upplever ofta en total förlamning. Vad gör vi för fel? Nej, vi gör inget fel säger alla då. Det är bara dom som är dumma, tycker man kanske. Det borde flyttas hit mer pengar. Men när vi då letar efter felet så kan vi konstatera att nästa alla gör likadant. Konsthögskolorna i Sverige utbildar folk på samma sätt. Om det nu finns en brist i kunskapen, varför hittar då ingen av dessa fem konsthögskolor det felet?

Erik Krikortz:
Skulle det då vara en mer kommersiell konsthögskola, där man satsar mer på marknadsföring, att jobba på ett mer anpassat sätt?

HLE:
Då ska först i så fall identifiera problemet och komma fram till att konsthögskolan vi har idag är för okommersiell. Är det så? Jag tror inte att det är det som är problemet. Alla vill tjäna pengar, det är inte det som är bekymret. Problemet är att ingen har identifierat vad som gör en konstutbildning kommersiellt lyckad.

EK:
Jag vet inte om det skulle vara lösningen att konstnärerna lär sig mer marknadsföring. Något som jag definitivt tycker saknas är att man inte lär sig ställa krav, eller att organisera sig. Konstnärerna är oförmögna att gå samman som en grupp och ställa krav på att få betalt för det arbete man faktiskt utför.

HLE:
Men om man börjar med att identifiera den där förlamande ingrediensen som är problemet. Det vore svårt att säga att det t ex finns för lite elitism i konstbranschen. Är det att vi inte kan organisera oss? Då behövs kunskaper om hur man jobbar i organisationer. Ofta säger man att entreprenörskunskaper saknas. Men det kanske istället är så att vi saknar kunskaper om hur man jobbar i grupp.

EK:
Vi kanske inte har någondera.

ML:
Det är ju ett sätt att överleva som konstnär, att gå ihop i grupp och t ex bilda ett konstnärsdrivet galleri, för att lyfta upp andra konstnärer och sedan kanske komma fram själv också efter ett tag. Det kan man se på vårutställningarna, att det är få som jobbar tillsammans.

HLE:
Det där har varierat över tiden, men ofta är det som nu att man huvudsakligen jobbar ensam.

ML:
Jag tror att det finns en vilja och även en kunskap om hur man organiserar sig i Konst-Sverige idag.

HLE:
Men den delen är en väldigt liten del av utbildningarna.

ML:
Absolut. Men det finns folk som går samman och gör saker ihop.

HLE:
Problemet i diskussionen är att man ofta frågar sig var man kan hitta nya pengar att föra in i systemet, men sällan ställer sig frågan var vi kan hitta ny kunskap som gör oss bättre. Finns det kanske någon annan som kan ge oss den kunskapen.

ML:
Alla har ju sin strategi för att överleva.

HLE:
Och sedan råkar den strategin vara samma för alla...

ML:
Precis. Sedan tror jag att man håller ganska hårt på sin strategi.

HLE:
Jag skulle vilja säga att den strategin är väldigt kommersiell, att den handlar mycket om varumärken och väldigt lite om kollektiva idéer. Eller om kunskapsbyggande, eller kunskapsutbyte. Det är få kollektiv eller nätverk som jobbar med kunskapsutbyte utåt.

HLE:
Det är svårt för konsthögskolan att påverka hur mycket pengar som finns i systemet, men däremot kan man styra vilka kunskaper nästa generation konstnärer har.

EK:
Eftersom konstbranschen är så oerhört liten tror jag att det blir viktigare att man kan organisera sig. Om man ser att branschen bygger på elitism kanske man borde hitta stategier för att motverka detta.

HLE:
Men det finns ju KRO och IKK.

EK:
Ja, men KRO har ju hittills varit en ganska ineffektiv organisation.

HLE:
KRO har jobbat ganska ensidigt. Om man jämför KRO med Teaterförbundet har de främst jobbat med att utöka stödet till konstnärerna.

ML:
Jag tror att KRO fortfarande lever lite på meriten att de gjort ”nånting” och att de verkligen började på noll. Man kan ju ta nästa steg nu.

EK:
Det finns en trend att man ska samarbeta inom konstnären. Allt ska stämplas som samarbeten, trots att ömsesidigheten ofta saknas. Det blir ett ord som inte betyder något. I själva verket finns det väldigt få samarbeten.

ML:
Jag tycker ändå att det finns grupper som är bra organiserade. Även en mindre ateljéförening kan ha en bra organisation.

HLE:
Jag tolkar det som att Erik menar att man sällan organiserar sig runt strategier, större idéer, eller kunskapsutbyte. Utan det är snarare mer materiella saker – som kollektivverkstäder och ateljéföreningar – produktionsmedlen. Men om vi skulle samarbeta mer omkring själva produkten. Vad är det vi ska tillverka? Det är en annan typ av samarbete, som vi konstnärer inte är så välutbildade i. Vi utbildar våra studenter mycket i att inhämta kunskap. Men att sprida den vidare är vi sämre på.

ML:
Men då finns ju curatorn... som också utbildas på Konstfack.

EK:
Konststudenterna kanske borde lära sig hur man presenterar ett projekt? Det borde kanske finnas en kurs för det.

HLE:
Videopresentationerna på Konstfacks vårutställnings hemsida är ett exempel på hur dåliga vi är på det. Har ni sett dem? Det är en massa små rutor med personer man inte ser. När man klickar på en så kommer en film upp. Jag satt hemma och tänkte att jag ger dem 10-15 sekunder var. Inte en enda lyckades fånga mitt intresse. Jag får inte reda på vad de håller på med under de första sekunderna. Inte heller i de filmer jag tittade igenom helt fick jag reda på det.

EK:
Man kanske borde lära sig dramaturgi, hur man bygger upp en presentation, hur man presenterar sitt arbete mot olika målgrupper med växlande kunskaper? Jag träffade en kille från Berghs reklamskola och frågade vad de lär sig. Han sa att de lär sig att pitcha. Det är kanske något vi också borde kunna!

HLE:
Man måste våga säga vad det är man gör. Och vad som är unikt med det. Man måste våga säga sin produkts namn, men det gör de inte [i presentationsfilmerna på vårutställningens hemsida]. Möjligtvis något vagt om att ”jag har arbetat utifrån...”, eller ”det började med att...”.

HLE:
Jag gick på en kurs i mediehantering. Där sa lärarna att om man inte skriver i första raden vad som är grejen, så tappar mottagaren intresset. Vi börjar ofta med att prata om bakgrunden. Väldigt sällan säger man att ”det här är grejen” med det här verket. Om man som mottagare inte får den informationen i de första tre meningarna så tröttnar man och tänker att det här är inte till mig, utan till någon annan som förstår.

HLE:
Det är något man borde ha lärt sig under en femårig utbildning.

ML:
Det ser ju inte likadant ut överallt. I USA är de ju t ex bättre på att presentera sig och sitt arbete.

HLE:
Ja, det handlar ju inte om att man inte skulle kunna lära sig det.

ML:
Men varför plockar man inte in den där lilla kursen då?

HLE:
Precis! Ta in någon från Berghs som kan det där. Eller det finns säkert folk här som också kan det. Men vi pratar inte om det.

EK:
Nu blir det ju så att vissa på ett ”naturligt sätt” är bra på att presentera sitt arbete, medan andra inte har en aning om hur man gör, vilket ger dem ett stort handikapp.

HLE:
Jag har ofta hört uttalanden om att ”den där kan bara snacka”, eller ”det är ett väldigt bra arbete [trots att man inte begriper vad det handlar om]”. Och att man försvarar att någon inte kan förklara sitt arbete, som att det vore något fint.

HLE:
Det är ju också välkomnande, det är en demokratifråga att kunna prata så att de som betalar förstår, att de får något utbyte av det. Om vi har en kunskap, så hjälper det inte om vi är hemliga med den kunskapen. Om du har en värdering, säg vad den är! Ut med dina åsikter!

ML:
Om man jämför med mjukvaruutveckling. IBM har flyttat ut utvecklingen av sina program utanför brandväggarna. På så sätt får folk kunskapen, men kan även vara med och ge mer kunskap. Det är självklart bra för hela utvecklingen. Det borde kunna fungera på samma sätt inom konsten.

HLE:
Jag tror att man lär sig presentera sitt arbete genom att göra det oftare. Högskolan måste lära sig att höja den kunskapsnivån. Man ska inte längre dela upp det som nu och säga att ”det var bra det där, men det var dåligt presenterat”. Då gör man alla en otjänst. För att få soppan att smaka väl behöver man alla ingredienserna. Då funkar det inte att slänga i något äckligt på slutet.

HLE:
Problemen beror på den förbaskade processorienteringen.

EK:
Det där har jag ofta reagerat på, att man ofta pratar om en fantastisk bakgrund till ett konstverk, en lika fantastisk process, en tårdrypande personlig historia, men sedan är verket i sig helt intetsägande. Ibland kommer dåliga verk fram på just det sättet, vilket knappast gynnar konstscenen.

HLE:
Det där tror jag inte riktigt på. Det är klart att man kan förpacka skit snyggt. Men är det då fortfarande skit? Då har du ju gett den ett värde.

EK:
Visst kan diskussionen ge sitt till verket. Men den ”vanliga besökaren” på utställningen kanske inte förstår.

[...]

HLE:
För att återgå till problemet med att överleva i arbetslivet efter utbildningen. Faktum är ju att arbetslösheten är stor, särskilt de första åren efter utbildningen. Med tanke på hur liten del den utgör idag, är det inget problem att bygga ut inslaget av karriärplanering.

EK:
Jag tror inte att någon av Konstfacks avgångselever från institutionen för konst känner till siffrorna för hur arbetsmarkanden ser ut efter skolan. Det är kanske något man borde veta.

ML:
Man kan lära sig att pitcha för sina projekt, men man kan också lära sig vilka pengar som finns idag och hur man söker dem.

HLE:
Fast jag vill inte att man lägger till en sån kurs. Om det ska finnas med borde det vara integrerat i hela utbildningen. Om du gör en projektbeskrivning för ett självständigt arbete kan du först bestämma var det börjar och slutar. Det är en bra utgångspunkt. Sedan har man förhoppningsvis några mål med projektet. Man bör dessutom berätta om hur man vill presentera det för andra och finansiera det. Om de kraven finns med och dessutom följer upp det med redovisningar... Utvärderingar ägnar vi oss väldigt lite åt.

HLE:
Vi startar projekten på ett bra sätt, men vi avslutar dem bedrövligt. Och när vi inte avslutar dem kallar vi dem processer! Och sedan vill vi inte störa processerna. Jag tror att man ska in och störa processerna och avsluta sina projekt. Sedan kan processen fortgå, men projektet är avslutat. Då övar man sig i att presentera projektet och synliggör också brister och vad man borde ha gjort annorlunda. I fall man inte kan finansiera projektet, utan måste använda sina studiemedel, så bör man i alla fall konstatera just detta – att man hade behövt jobba annorlunda om man redan var ute i arbetslivet. Men att i alla fall lärarna ställer frågan...

EK:
Men du tycker inte att man borde ha en kurs i ämnet?

HLE:
Det måste integreras i arbetet istället. Annars får vi uppdelningen i att ”nu gör vi konst och nu gör vi marknadsanpassat arbete”. Istället borde vi kalla allt för den ”konstnärliga verksamheten” och den inbegriper allt från kontakter med publik, kritiker, gallerister, curatorer... Det går inte att byta kavajer.

HLE:
Jag såg ett bra exempel på en projektbaserad utbildning, där man varje fredag var tvungen att sammanfatta vad man gjort under veckan. Det gjorde att man lärde sig att se vad man faktiskt gjort. Man kunde också läsa, och komma med synpunkter på, vad de andra skrivit och ta del av varandras problem och lösningar.

[...]

EK:
Men inom konstbranschen finns det ju ändå en viss summa pengar som bestäms via politiken.

HLE:
Men den summan förändras ju hela tiden.

HLE:
Nu kommer du ju med en ganska stark kritik mot hur det ser ut ekonomiskt. Du pratar ju mest om pengar. För ett tag sedan var fokus på mångfalden, att den nästan helt saknades inom kulturen.

EK:
Det hänger nog ihop tror jag.

HLE:
Utan tvekan. Det går inte bara dåligt för oss ekonomiskt, utan vi är även dåliga på jämställdhet och lika behandling. Argumentet är alltid att man inte vill sänka den konstnärliga nivån.

EK:
Det gynnar knappast konsten att alla kommer från samma bakgrund.

[...]

HLE:
Varför säger inte våra begåvade konst- och designstudenter mer vad de tycker? Det oroar mig mycket. De måste man övas i.

EK:
Det finns en tradition i att man inte ska platta till sina konstverk genom att förklara dem för mycket. Att de ska få vara så mångbottnade som de har potential till. Man ska heller inte vara så ”säljande” under utbildningen. Fokus ska ligga på ”djupare värden”.

HLE:
Det är de som är dåligt. Det måste gå att förena. Det är lika dåligt som att man inte tror sig kunna upprätthålla den konstnärliga kvaliteten och samtidigt ha lika många manliga och kvinnliga professorer. Om inte det går, så kan man inte heller samtidigt ha kvar alla de där många bottnarna i konsten. Om inställningen till konsten i samhället vore bättre skulle vi antagligen t ex få göra fler utsmyckningar. Mycket offentlig konst är så dåligt presenterad att inte ens jag förstår vad det handlar om. Det blir bara små ornament. Det finns ingen chans att gå vidare och läsa på vad verket handlar om.

ML:
Man kan ju koka korv för att finansiera sin konst också.

HLE:
Men vi kan ju inte utbilda folk i det också. Det får någon annan göra.

EK:
Jag tror att det finns en rädsla för att verka simpel, om man förklarar sin konst.

HLE:
Det är ju för att man inte kan! Man behöver inte förklara sin konst på ett enklare sätt, utan bara på ett BÄTTRE sätt.

EK:
Men det där med att koka korv. Som jag ser det är det ett resursslöseri med en utbildning på fem år, och dessförinnan nästan alltid förberedande skolning, om det ska utmynna i en arbetsmarknad som ser ut som den gör. Utbildningen är dyr för samhället, men framförallt investerar konststudenterna enormt mycket tid och resurser. Det känns som ett slöseri att konstnärernas kompetens sedan inte utnyttjas.

ML:
Det finns ju fler utbildningar med samma problem.

EK:
Men inte så långa och dyra. De utbildningarna är heller inte yrkesutbildningar.

HLE:
Det handlar även om att vi inte sprider oss tillräckligt. Det är inte alltid av ondo att de vi utbildar hamnar på lite udda ställen. De skulle t ex i högre utsträckning kunna hamna bland beslutsfattarna. Det kanske inte är så konstigt att systemet missgynnar oss. Ordföranden i Riksidrottsförbundet är nästan alltid en före detta elitidrottare, men så ser det inte ut inom konstens institutioner. Kulturministern är inte konstnär själv.

[...]

EK:
Om det ska vara så svårt att försörja sig inom yrket kommer inte mångfalden att bli nämnvärt större. Det finns inte tillräckligt med ekonomisk säkerhet för att någon från mindre ekonomiska förhållanden ska våga sig in i branschen, annat än i undantagsfall.

HLE:
Då borde man påverka vid rekryteringen.

EK:
Man borde väl även försöka påverka politiskt?

HLE:
Ja, men man skulle enkelt kunna ändra förfarandet vid nästa antagning. Då skulle man säga rakt ut vilka kriterier som gäller. De hemliga kriterier som vi har nu är bedrövliga. Man måste alltså känna någon som gått här för att kunna komma in, det krävs informell information.

HLE:
Sedan tycker jag man borde utöka klasserna.

ML:
Tänker du på en utslagsvariant då, att man tar in alla och sedan sorterar bort folk efterhand? Jag tycker att det är ett intressant system.

HLE:
Men inte så att det på förhand är bestämt hur många som ska klara sig. Utan det ska kunna vara så att hälften faller bort, men även att alla klarar sig. Då ska kraven också vara preciserade.

ML:
När jag läste i Holland fick vi ha en presentation två gånger per termin. Då kunde de säga att ”det här kanske inte var något för dig, vad tror du, ska du verkligen fortsätta?”. Om någon då slutade var det ingen som tyckte att det var konstigt. Det kanske fanns något annat de skulle jobba med.

HLE:
Då har man också plockat bort den där exklusiviteten på utbildningen. Det blir inte längre så att man när man väl kommit in på utbildningen håller sig kvar till varje pris.

EK:
Kanske kan man ha fått värdefulla kunskaper även efter bara ett år på konsthögskoleutbildningen.

HLE:
Då skulle nätverken dessutom bli svagare, vilket är mer produktivt och skapar tillväxt. Starka nätverk gör inte det, utan delar bara på resurserna som hela tiden är konstanta.

[...]

HLE:
Jag tror konstnärerna är dåliga på att precisera vad de vill när de säger att de vill ha mer konst i samhället. Vill man ha mer tavlor på väggarna, då säger man det. Om nu t ex KRO skulle vilja ha mer konst i skolorna måste man säga på vilket sätt. Man kan inte utgå från att alla förstår vad vi menar. Då kan man inte heller få folks pengar, om man inte säger vad man tänker ge i utbyte.

EK:
Just det här med entreprenörskap, marknadsföring, konkurrens är saker som jag gärna hade sett var mindre viktiga inom konsten. Men som tvärtom blir allt viktigare.

HLE:
Entreprenörerna är lika luddiga i sina försök att sälja sin verksamhet. Och det går lika dåligt för dem som för konstnärerna. Båda grupperna är uteslutande, vill ha det för eliten. Det finns ingen ambition för hög mångfald, varken på konsthögskolorna eller på Handelshögskolan. Om vi hade varit beredda på att släppa in alla i konstnärsgänget, då skulle folk vara positivare till oss. Det är vi inte. Vi är uteslutande. Mångfald är en av de absolut första åtgärder som borde göras. Man måste släppa in folk för att de ska vilja vara med. Det är samma sak med att konststudenterna är så gamla. Om vi vill ha yngre studenter och större mångfald, så måste vi utesluta någon [ur den homogena grupp som idag befolkar konsthögskolorna]. Det blir svårare att komma in på Konstfack när man är 28 år [och vit medelklass]. Så måste det vara, annars blir det ingen förändring.

HLE:
De som kommer in här och som sedan överlever, som vi premierar, är av ju av en speciell typ. De är t ex mer män än kvinnor. En gång i tiden var det bra att det såg ut på det viset – vi var i fas med samhället. Alla ville ha det på det sättet. Idag visar det att vi ligger efter. Och man vill inte satsa pengar på kulturinitiativ som är bakåtsträvande. Om ett lärosäte då gör på det här sättet [som Konstfack: ger mer stipendiepengar till de manliga studenterna] så ger det negativa signaler till de som sitter på pengarna.

Lyssna på Flipper i P3

Kulturprogrammet "Flipper" i P3 intervjuade undertecknad angående projektet "Konst som yrke" i samband med Konstfacks vårutställning. Flipper-redaktionen har nu gjort ett halvt program enbart tillägnat projektets tematik. Lyssna på programmet "Den nye konstnären" på Sveriges Radios hemsida (finns under P3:s flik för samhälle/kultur). Programmet innehåller vissa riktiga pärlor som förklarar varför situationen ser ut som den gör. Det visar sig t ex att Leif Pagrotskys sakkunniga, Linda Zachrison, inte har en aning om hur konstnärernas ekonomiska situation ser ut. Det hade hon fått om hon läst regeringens egna utredningar i frågan. Oerhört komiskt och skrämmande på samma gång...

Bättre konst genom pedagogik och jämställdhet

Konsten skulle bli bättre och få större relevans om inte konstvärlden utgjordes av en så, med avseende på etnicitet och klass, homogen grupp. Den skulle tjäna mycket på att få ett större inflöde av nya perspektiv. Som det är idag är många kulturinstitutioner tyvärr dessutom syndare när det gäller jämställdhet - ingen har väl missat diskussionen om Dramaten. Även Konstfack visar tendenser till favoriseringar av sina manliga studenter - under perioden 1999-2005 fick dessa proportionellt sett 23,2% mer av utdelade stipendiepengar. Förhållanden som dessa kommer i förlängningen knappast att göra konsten eller teatern någon tjänst, utan snarare diskvalificera dem i allmänhetens ögon.

En annan förändring som skulle kunna förbättra konstutbildningarna, som den på Konstfack, är att utbilda lärarna i pedagogik. Idag har bara fyra lärare vid institutionen för konst på Konstfack pedagogisk utbildning och då enbart motsvarande fem (!) högskolepoäng. Man ska vara en kvalificerad konstnär för att få jobb som lärare på konsthögskola. Hur duktig man är på att förmedla kunskaper, motivera studenter, jobba med grupper eller skapa förutsättningar för ett fördjupat konstnärligt tänkande är mindre viktigt. Såväl konsthögskolor som förberedande skolor skulle vinna mycket på att ha pedagogiskt utbildade lärare. Att kräva ett och ett halvt års pedagogisk utbildning är dock orimligt med tanke på att många konstnärer bara jobbar som lärare under några år. Jag föreslår en specialdesignad kurs för konsthögskolelärare på en termin.

Jämställdhet i alla delar av konstsfären och bättre pedagogik på konstskolorna är två förändringar som - tillsammans med en mer rättvis och rimlig arbetsmarknad för konstnärerna - skulle kunna göra den svenska samtidskonsten mycket bättre.

Hur ska projektet fortsätta? (del 2)

Arbetet med att driva projektet vidare fortsätter:

Konstmässan 07 har visat intresse för "Konst som yrke". Mässan hålls i februari i Sollentuna.

Kulturhuset vill ordna en debatt kring frågorna på sin terrass i augusti. Återkommer med närmare besked om datum. (Nytt besked: Kulturhuset ville ha en debatt som enbart handlade om förhållandet konststudenter-Kulturhuset. En bredare debatt passade inte in i deras program. Eftersom ämnet kändes alltför smalt och för publiken ointressant tackade jag nej till erbjudandet.)

Förhoppningen är att "Konst som yrke" i en utvidgad version ska kunna visas antingen innan riksdagsvalet eller i samband med motionstiden. Förslag om lämplig plats mottages gärna!

(Ovan kan ni se några fler bilder från utställningen på Konstfack.)

Email till Kulturhusets personal:

Hej alla medarbetare på Kulturhuset!

Konstnärer har en prekär arbetssituation, enligt statistiken utgör de den utbildade yrkesgrupp som tjänar allra sämst i samhället. Det finns en tradition bland konstnärer att jobba gratis, dvs att inte kräva betalning för utställningar man gör. Inom yrkesgruppen finns en svår försörjningsproblematik. Konstnären förmodas alltid se det som en förmån att ställa ut på statliga och kommunala institutioner, museer och konsthallar.

Etablerade konstnärer bryr sig inte om att ta betalt av Moderna Museet, eftersom det kan vara ett bra karriärsteg. Mindre etablerade konstnärer är glada om de får göra en gratisutställning på en mindre konsthall. Kulturhuset vill använda sig av konststudenters gratisarbete (se inbjudan nedan). På så vis cementerar Kulturhuset gratisarbetartraditionen, det faktum att konstnärer inte kan eller bör ta betalt för sitt arbete. Kulturhuset är en av Sveriges viktigaste kulturinstitutioner och dess agerande sätter ett exempel för andra att följa.

Jag välkomnar härmed alla Kulturhusets anställda, inklusive chefer och producenter, att diskutera frågan på diskussionsforumet "Konst som yrke" - http://konstsomyrke.blogspot.com. Bloggen är ett nystartat initiativ och en del av ett projekt som vill diskutera konstens förhållande till ekonomin.

Med vänliga hälsningar,

Erik Krikortz, konstnär

Peace, Kulturhuset!

Från: johan.------@vidvinkel.net [mailto:johan.------@vidvinkel.net]
Skickat: den 4 juni 2006 15:27
Till: Receptionen
Ämne: Kulturhusterassen

Hej

Jag heter Johan ------ och jobbar med nättidningen Vidvinkel.net.
Vi söker konstnärer som vill visa upp sin konst på Kulturhusets terass den 1:a Juli då Vidvinkel går in som klubbresidenter för en kväll.

Tidigare har Vidvinkel arrangerat ett event på Moderna Museet över en
helg. ( http://www.vidvinkel.net/moderna/moderna.php )
Där visades konst, film och foto samtidigt som DJ:s och artister spelade
och en modevisning ägde rum.
Genom att blanda alla möjliga former av uttryck och låta dem mötas i en gemensam miljö jämställer vi olika sorts kultur och gör intrycket mer avslappnat.

Något liknande vill vi göra på Kulturhuset och det är där ni kommer in. Ung konst är intressant och har rätt att få synas i mer offentliga sammanhang än vad den idag gör. Så om ni skulle kunna vidarebefodra detta till era elever för att höra efter intresse så vore jag väldigt tacksam!

I nuläget är detta helt ideellt, vi går helt på nollbudget och kan tyvärr inte erbjuda någon ersättning utan det är möjligheten att synas i ett avslappnat och centralt sammanhang som vi kan erbjuda.


Jag går att nå på mail johan.------@vidvinkel.net


Tack på förhand!

Peace
Johan, www.vidvinkel.net

Diskussionsämnen

Är konstnärsyrket idag ett yrke i ordets verkliga mening? Hur förhåller sig konstens ekonomi till andra delar av samhällsekonomin? Hur relaterar konsten till andra prekära arbetsformer?

Varför satsar samhället så lite på konsten? Borde konst vara ett yrke eller ett kall? Vilka söker sig till yrket när villkoren ser ut som de gör (snedrekrytering, homogenitet)? Skulle konsten bli bättre om yrkets ekonomi var annorlunda?

Kan konsten fungera enligt marknadsekonomins villkor? Hur hänger konstnärernas villkor ihop med diskussionen om villkoren på arbetsmarknaden? Hur relaterar frågan till den ekonomiska utvecklingen globalt?

Vad tycker du?

Curatorns roll - paneldiskussion på Moderna

Tidigare ikväll hölls ett seminarium på Moderna Museet i IKK:s regi där den oberoende curatorns roll i svenskt konstliv diskuterades. Samtalet leddes av Camilla Backman och Frans Josef Petersson. Panelen bestod av Lars Olof Gustafsson (Konstnärsnämnden), Power Ekroth (FOCS), Maria Lind (IASPIS), Charlotte Bydler (Stockholms universitet), Karin Willén (KRO) och ibland Ola Olsson (Statens kulturråd). Läs gärna mer om seminariet på www.ikk.nu. Här följer några fragment av vad som sades i diskussionen:

Charlotte Bydler:
Systemet är starkt institutionaliserat och den som står utanför har svårt att ta del av medlen som finns. Många av de nätverksinitiativ som finns försöker bli institutioner och på så sätt uppnå permanens (se IKK, min anmärkning).

Karin Willén:
Stöden som Konstnärsnämnden delar ut är [generell] visningsersättning och ska därför inte delas av kuratorer. Vi får inte glömma den spänning som finns mellan curatorns och konstnären i deras yrkesroller, där curatorn ofta är konstnärens arbetsgivare. Konstnärerna har haft liknande problem - när man arbetar i grupp kan det stå i konflikt med det egna arbetet (när det gäller finansieringen, min anmärkning).

CBy:
Osannolikt att det ska komma in mer pengar i systemet. Curatorerna har hittills alltid på ett ganska odramatiskt sätt funnit sin plats i produktionen av en utställning.

Ola Olsson:
Konstnärer skulle vinna på att arbeta mer tvärkulturellt, eftersom det finns mer pengar inom andra områden.

Lars Olof Gustafsson:
Bra kuratorer som tar initiativ kan konkurrera om de pengar som regionalt finns tilldelade konsten.

LOG:
De medel som vi fördelar har byggts på med tiden. Internationellt sett är det mycket pengar.

OO:
Det finns ingenting som motsäger att några kuratorer skulle kunna gå ihop och sedan söka medel för att t ex arbeta med konstförmedling i tre olika län under en tvåårsperiod. Men de skulle inte kunna söka lönemedel - så ser inte det statliga systemet ut idag.

Camilla Backman:
Bildkonsten är det kulturområde som får minst pengar. Vi borde begära en ny statlig utredning för att titta på förhållandena.

LOG:
Frågan bör tas upp i vår omvärldsanalys (som ska göras under året, min anmärkning). Vi kan peka på behovet.

Frans Josef Petersson:
Hur tänker man sig den framtida arbetsmarknaden på de allt fler curatorutbildningarna?

CBy:
Det finns ett intresse för konst. Yrkesbeskrivningen är amorf, yrket kan vara "vad som helst". Jag tror att det är viktigt med specialisering och att man samtidigt har rötter institutionellt. Internationella nätverk är också viktigt.

FJP:
Internationalisering på konstscenen missgynnar Sverige. De mest framgångsrika konstnärerna ställer sällan ut i Sverige, vilket kanske beror på ersättningsnivåer och de mindre konsthallarnas låga status. Finns det en risk att även curatorer flyr utomlands?

Maria Lind:
Det finns ett utflöde, men också ett tillbakaflöde bland curatorerna. Titta t ex på Lars Nittve, Sune Nordgren, Daniel Birnbaum och delvis mig själv. Alla curatorutbildade måste inte bli curatorer, utan de kan bli duktiga pressekreterare eller pedagoger.

KW:
De fackliga organisationerna i Sverige är väldigt svaga. De har få medlemmar, små resurser och svårt att driva frågor. Vi borde ta till vara det fackarbete som gjorts inom andra fack. Curatorer skulle t ex kunna ansluta sig till DIK.

Cba:
IKK kommer att ta kontakt med DIK. Frilansande curatorer är en ny fråga, även om yrket går tillbaka till Harald Seeman 1968.

Ola, gallerist från Malmö (publik):
Vi behöver experimentella finansieringsformer. Hur kan IASPIS, Konstnärsnämnden och Statens Kulturråd skapa dessa? Framtidens kultur lägger ner om 1-2 år – efter det är allt bundet regionalt och lokalt.

KW:
Vi håller på att förhandla fram ett nytt avtal mot de statliga museerna, ett avtal som ska reglera hela situationen med visningsersättningar mm. Förhandlingarna ska vara färdiga vid nyår, men vi är inte beredda att gå in i ett avtal ännu. Konstnärerna betalas inte fullt ut. Till skillnad mot IKK, som vill att konstnärerna ska anställas av konsthallar och museer, vill vi att det även ska finnas en möjlighet att fakturera. Om man ska jämföra med teaterarbetare så har de t ex stöd från andra fack (kollektivavtal mm).

KW:
Staten har ett arbetsgivaransvar oavsett om konstnärer är frilansare eller anställda.

Veronica, medgrundare av FOCS (publik):
Vi vill inte gå ihop med DIK. Fråga till Konstnärsnämnden: Saknar ni motivation för att se curatorerna som en del av internationaliseringen av konsten?

LOG:
IASPIS bjuder ju hit konstnärer och curatorer, med målet att stimulera de svenska konstnärerna. Förordningarna fungerar som en hämsko. Vi måste fördela pengarna som [generell] visningsersättning. Vi vill ifrågasätta detta direktiv, men ni måste driva frågan, ta kontakt med partierna mm.

Power Ekroth:
Ni tar hit curatorer från utlandet, men skickar inte ut svenska curatorer!

Michele Masucci, konstnär (publik):
Hela den här diskussionen, med frilansande och osäkra förhållanden på arbetsmarknaden, är del av en större politisk diskussion. Ett problem som jag ser det är att beslutsfattarna inte är här. Jag tror att det är viktigt att man organiserar sig och att flera frilansande yrkesgrupper går ihop, för att sedan göra påstötningar mot de politiska partiernas representanter.

FJP:
Är någon från kulturdepartementet eller kulturutskottet här? Vi har bjudit in dem, men de verkar inte vara här...

LOG:
Jag tror inte att de olika kulturområdena ser varandras villkor.

Cby:
Beslutsfattarna kommer vi aldrig att få tag på. Vi kan få hit någon från kulturdepartementet, men vi borde få hit någon från Microsoft, någon som styr värlsekonomin, den skalan är det.

Cba:
Vi letar efter sätt att jobba med detta. Nästa steg är att prata med politikerna inför höstens motionerande i riksdagen. Hur ska strukturerna se ut? Det är en principdiskussion. Myndigheterna måste fixa detta.

Cby:
Här och nu kan vi ta reda på vilka behov vi har. Frilansande curatorer som yrkesgrupp har bara funnits i 6-7 år i Sverige. KRO har funnits i 70 år.

PE:
Det är kanske en seg process, att ändra på strukturerna, men den borde snabbas på.

John Peter Nilsson (publik):
Vi borde inte fråga oss hur vi kan lösa problemen med arbetslösheten bland konstnärer, utan vad de skulle kunna tillföra.

ML:
Vår funktion är att stödja svenska konstnärer. Vi lägger krutet på utövarna. Det är intressant att titta på Nederländerna, Danmark, Finland och Norge. De länderna har gått från det system vi har i Sverige idag till något annat.

Anonym (publik):
Konstnärerna är inte oberoende. Det är lättare att få pengar med en institution i ryggen.

LOG:
Jag hävdar inte att konstnärerna är oberoende. Vi vill se att medlen som vi betalar ut i slutändan når en publik. I det sammanhanget är institutionen inte så viktig, utan idén om hur man möter publiken.

Pia Kristoffersson, chef för Gävle Konstcentrum (publik):
Konstnärer och curatorer som vill ha utställningsersättning och ställa krav borde prata direkt med konsthallarna. Vi behöver hjälp att skapa utställningar. Bara en gång (!) har jag fått en förfrågan från en frilansande curator. Vi kan göra politik av den här frågan och t ex bara göra två utställningar per år, men istället betala konstnärerna.

ML:
Konstnärer kan sällan få sponsring, bara de stora institutionerna. Vanligtvis kan man på sin höjd få hjälp med tjänster eller varor, inte reda pengar. Att jaga sponsorer är dåligt investerad tid för konstnärerna. Nu kommer jag för första gången att citera Ernst Billgren, som i gårdagens DN ville att politikerna ska förbättra möjligheterna till sponsring, genom att ge företagen rätt till avdrag.

"Konst som yrke" i massmedia

Flipper, P3 (27 maj)
http://www.sr.se/cgi-bin/p3/programsidor/index.asp?programID=2164

Om konst
http://www.omkonst.com/06-konstfack-varutstallning.shtml

TT Spektra
http://www.vt.se/%5CGEN_Utmatning.asp?ArticleID=1191389&CategoryID=440&
ArticleOutputTemplateID=70&ArticleStateID=2&ParentID=

http://www.folkbladet.se/%5CGEN_Utmatning.asp?CategoryID=120&ArticleID=1191538&
ArticleOutputTemplateID=23&ArticleStateID=2

Hur ska projektet fortsätta?

Hej allihopa!
Responsen på projektet "Konst som yrke" och bloggen har varit finfin. Engagemanget har varit så pass stort att jag börjat fundera på en fortsättning. Efter bloggens första två veckor har den redan haft 900 besök. Det som först var tänkt som en liten brasklapp på Konstfacks vårutställning verkar ha förutsättningar att svälla över utställlningens ramar. Nu är frågan hur fortsättningen i så fall ska se ut?

Eftersom många av de berörda frågorna är av politisk karaktär vore det intressant att ställa ut projektet igen innan valet – kanske i månadsskiftet augusti september. Jag har fått några förslag om var projektet med fördel skulle kunna placeras, men det finns ännu inga konkreta planer. Avsikten skulle vara att ordna ett seminarium i samband med nästa utställning.

Det har kommit önskemål om att intervjufilmerna (med Marina Schiptjenko, Karin Willén, Lars Nittve och Maria Lind) ska textas till engelska. Kanske borde fler intervjuer göras. Jag vill göra en hemsida där intervjufilmer, texter, litteraturlistor och annat kan samsas med bloggen. Texterna och kommentarerna i bloggen borde på något sätt ordnas och redigeras så det blir mer överskådligt – kanske skulle de i slutändan kunna utgöra material för en publikation?

Vårutställningen tar slut på söndag – alla som inte redan varit här är hjärtligt välkomna! – sedan ska jag fortsätta leta information och titta mer på hur det funkar i andra länder. Avsikten är att bygga upp ett bibliotek där allt material som relaterar till ämnet finns ordnat. Mina egna tankar kommer jag att samla i en eller flera debattartiklar – en i nästa nummer av KRO:s medlemstidning Konstnären. Förhoppningen är att många ska engagera sig i projektet och på olika sätt vilja stödja det eller samarbeta. Det är också förutsättningen för dess fortlevnad.

Som Camilla Backman skriver har KRO och IKK redan mycket av de kunskaper som projektet försöker samla och värdera. Jag tror att båda organisationerna kommer att ge projektet ovärderlig input. ”Konst som yrke” kommer dock att fortsätta att vara ett "fristående forum". Det har nog sina fördelar att diskussionsplattformen förblir självständig och även har formen av ett konstprojekt. Personligen kommer jag dock att gå med i både KRO och IKK nästa vecka.

Kommentera gärna hur ni tycker att projektet borde fortsätta – i vilket sammanhang, med vilka beståndsdelar och resurser!

Om solidaritet och anonymitet

Det är givetvis fritt för var och en att skriva anonyma kommentarer i bloggen. Det vore dock trevligt om fler av bloggens inbjudna skribenter ville skriva ut hela sitt namn under rubriken "Contributors" (bidragsgivare). Det är ju intressant att veta vem man pratar med...

Sedan vill jag uppmana alla etablerade konstnärer att också lägga sig i diskussionen! Jag tror att konstnärerna som grupp behöver större inslag av solidaritet. Om vi tillsammans kommer fram till och jobbar för en ståndpunkt blir effekten så mycket större. Där har de etablerade konstnärerna ett viktigt ansvar. Om producenter, gallerister, konsthallschefer, konsthögskoleanställda, journalister och andra kulturarbetare också engagerar sig i diskussionen är möjligheten att verkligen komma någon vart ännu större.

Konstnärerna utgör spetsen av F-skatt-proletariatet

Enligt såväl statliga utredningar (t ex SOU 1997:190, som går att ladda ner på regeringens hemsida) som KRO:s undersökning "En konst att leva" (från 1998, som går att ladda ner från Konstnärsnämndens hemsida, under rubriken Om konstnärernas villkor) har bildkonstnärerna inkomster på omkring 8000 kronor i månaden (!) - före skatt. Endast en bråkdel av dessa intäkter kommer från den konstnärliga verksamheten. Bildkonstnärerna är tillsammans med formkonstnärerna den i särklass sämst tjänande utbildade yrkesgruppen i samhället.

På ett sätt kan man tycka att konstnärer är priviligerade skattemässigt, i och med att de kan göra ganska generösa avdrag i deklarationen. Att frilansa blir allt vanligare inom fler och fler yrkeskårer, fasta anställningar försvinner tillförmån för frilansande och andra osäkra anställningsformer. Tyvärr har frilansarna haft svårt att hävda sig på en allt tuffare arbetsmarknad och kanske har man också inom gruppen räknat fel när det gäller ersättningsnivåerna. Konsekvensen av att knappt ha någon taxerad inkomst blir att man hamnar utanför tygghetssystemen - sjukförsäkring, föräldrapenning, pension mm. Så länge man är ung, frisk och barnfri kan man kanske klara sig på mycket små inkomster. När man däremot blir sjuk, får barn eller slutligen blir gammal ser det värre ut. Då har konstnärerna, som det ser ut idag, ingenting att falla tillbaka på.

För konstnärerna har situationen inte förvärrats på något avgörande sätt på senare tid. Det nya är att allt fler yrkesgrupper hamnar i samma fälla. Fortfarande utgör dock konstnärerna den absoluta botten i detta nya F-skatt-proletariatet. Vi har det allra sämst! (Om man tycker att det gör situationen mer pikant kan man ju nämna att konstnärerna har bland de längsta utbildningarna av alla yrkesgrupper.) Därför blir det extra intressant att fokusera just på konstnärerna; det är i högsta grad motiverat. Att konstnärerna traditionellt sett är så dåliga på att organisera sig och ställa krav väcker frågor. Är det möjligt att ändra på detta - kan konstnärer faktiskt samarbeta? Skulle bildkonstnärerna t o m kunna gå före i en kamp för frilansande kulturarbetare och i förlängningen för hela F-skatt-gruppen?

Tack för inbjudan

Jag har inte hunnit tänka efter och heller inte sett alla intervjuerna i verket på utställningen. Det är ett intressant material du har samlat ihop, Erik. Och jag kom att tänka på en sak. Jag upplever att det som du belyser är en krock mellan attityder. Konsten har traditionellt sett rört sig i aristokratiska miljöer med konsten som vara, konstnären som maskot och konstupplevelser som lyxkonsumtion. Efter erfarenheten från experimentet med konstnärer i statens tjänst (de kommunistiska diktaturerna) är den huvudsakliga modellen som konstvärlden bygger på marknadens, som fokuserar på värde-skapande och varumärkes-byggande. Men så finns kulturpolitiken där konsthögskolorna ingår och där ideologin kring konsten skapas som har ett helt annat perspektiv på yrket konstnär. Krocken mellan den kulturpolitiska ideologin om konstens egenvärde och marknadens sanning om att ett misslyckande framförallt grundar sig i en dålig produkt är en hård smäll att ta som nyutexaminerad konstnär. (Fast någon kanske har hittat en air bag?) Jag försöker förbereda mig genom att träna på att se på mitt blivande yrke ur olika perspektiv. Därför är ditt verk spännande. Ser fram emot att se det växa.

Låt mig bjuda in dig!

Det är tyvärr så att bloggens besökare enbart kan skriva egna inlägg om jag bjuder in dem. Därför vill jag gärna att alla som vill diskutera skickar mig sina emailadresser (erikkrikortz@gmx.de), så att det inte bara blir ett ändlöst kommenterande på bloggens enda inlägg.

Jag väntar med spänning på inlägg från alla konstnärer, konstens makthavare, journalister, lärare och administratörer och alla som livligt diskuterat vid bloggens "fysiska förlängning" på Konstfacks vårutställning!

Konstens systematiska fattigdom

Konstnärerna är en yrkesgrupp med en allvarlig försörjningsproblematik. I samhället anses konst ofta vara en lyx, ett oviktigt överflöd. Eftersom man förmodas bli konstnär av ett brinnande intresse – vissa anser fortfarande att det ska vara ett kall – är det svårt att argumentera i ekonomiska termer. Det är något av ett tabu. Man ska inte göra konst för att tjäna pengar och alla unga konstnärer borde känna till att de väljer fattigdom (hur illa det faktiskt ser ut är ingenting konsthögskolorna informerar om vid antagningarna).

Om man trots allt som konstnär börjar prata om den svåra ekonomin för yrkesutövarna bevisar det att man tillhör förlorarna. Argumentet blir ofta att ”det är bara att göra bra konst, så klarar man sig alltid”. Den som kommer med ett sådant argument säger att 90% av Sveriges yrkesutövande konstnärer gör dålig konst. Om detta är sant bör statens anslag till konsthögskolor och förberedande skolor kraftigt ifrågasättas.

Är det däremot sant att en ambitiös, heltidsarbetande yrkeskonstnär som gör bra konst bara i undantagsfall kan tjäna mer än kaffepengar på sitt skapande, så ligger problemet någon annanstans. All personal som jobbar administrativt på statliga/kommunala konstinstitutioner, konsthallar och museer får betalt för sitt arbete. Konstnärerna som fyller utställningarna med innehåll och ger administratörerna arbete får inte betalt. Har politikerna tänkt fel, eller har konstnärerna sig själva att skylla? När ställde konstnärerna senast några riktiga krav? Har någon hört talas om strejkande konstnärer?

Kända konstnärer ställer ut på Moderna Museet nästan gratis eftersom det förbättrar deras varumärke, höjer priset på deras konst, ger dem stipendier från statliga Konstnärsnämnden. Mindre kända konstnärer ställer ut gratis på mindre konsthallar runt landet, eftersom det är deras chans och kanske ger dem en skjuts i karriären. Kulturhuset tillfrågar Konstfackstudenter om de vill ställa ut gratis på deras sommarterrass – det finns tyvärr ingen budget utan bara en finfin möjlighet. En yrkesgrupp utan solidaritet är dömd att utnyttjas av samhället och dess institutioner. Konstnärerna är bra på att anlägga ett kritiskt perspektiv på samhället, men oförmögna att organisera sig eller föra en konstruktiv diskussion om de egna yrkesvillkoren.

De konstnärer som väl tjänar en slant hamnar ofta utanför trygghetssystemen. Konstnärsnämndens arbetsstipendier ger varken sjukförsäkring eller pension. De ekonomiska problemen är genomgripande och gäller nästan alla svenska konstnärer. Även de som tjänar allra mest har i jämförelse med andra utbildade yrkesgrupper mycket låga löner. Också om man jämför med andra konstnärliga yrkesgrupper tjänar konstnärer klart minst. Detta trots att konstnärer har bland de längsta utbildningarna – ofta cirka åtta år inklusive de förberedande skolor som krävs för att komma in på konsthögskolorna. Konstfacks nyutexaminerade konstnärer är i genomsnitt 31,5 år gamla. Livsinkomsten blir mikroskopisk.

Det finns ingen anledning att tro att systemet kommer att förändras av sig själv. Om en förändring ska till måste den komma från konstnärerna. De måste gå samman och kräva en förändring, helst med stöd av alla som är verksamma inom fältet och kanske även andra yrkesgrupper som befinner sig i en liknande situation. Samhället måste svara på frågan om de yrkesarbetande konstnärerna behövs. Om svaret blir ja måste de ekonomiska strukturerna förändras radikalt. Dagens situation är ovärdig ett samhälle som vill ha och behöver ett levande kulturliv.